In Your Face

ohhr!!!! Jag hade skrivit ett skit långt inlägg, men det försvann. Jag skrev det igen, det försvann. Fast att jag kopierat det, och sparat det, så finns det inte kvar. Jag är så jävla sugen på att kasta ut datorn genom fönstret!!!!!!!


Jag börjar om, IGEN!!! Jag har inte skrivit på ett tag, jag vet. Jag får skärpa mig.
Missy är på tjocken, för tredje gången. Jag vill inte ha fler kattungar!!! Nu tänker ni "varför sterilisrerar ni henne inte bara", men jo tack, det skulle vi. Men vi fick rådet av en KORKAD veterinär att försöka få henne att gå upp i vikt först. Vi skulle istället skaffa p-piller till henne. Dessa har hon alltså gått på sen i vintras. Hon var också inlåst under den värsta parningstiden. Ändå blev hon på tjocken. Fattar ni ironin i det här!? Vi har försökt få barn i över två år. Mediciner efter mediciner. Gynekologer efter gynekologer. Fertilitetsutredning och kö till ivf. Blodprov och spermaprov. En hel jävla cirkus. Och min katt, som var/är inlåst och gick på p-piller, är på tjocken. Ska man skratta eller gråta?

Det enda jag ser fram emot nu, är flytten i Augusti. Men det är lång tid kvar... :(
Saknaden efter pappa blir värre för var dag. Konstigt egentligen, eftersom att alla envisas med att säga till mig att det blir bättre med tiden... Jag går konstant med gråten i halsen och förtränger sanningen. För något alternativ finns inte. Enligt samhället och ens omgivning, så får man inte vara ledsen mer efter att blommorna vissnat efter begravningen. Hela ens liv har krossats i tusen bitar, men man förväntas vara precis som vanligt igen. Därför har jag förträngt det istället. Jag vill inte känna, jag vill inte tänka. Men jag ger upp det nu. Låt mig drunkna i min sorg. Det finns ingen glädje mer, livet är en enda stor besvikelse. Men så får man inte säga. Men det är så det är. Så jag låtsas att pappa är på semester. Han kommer hem när som helst. Livet kan väcka mig när pappa kommer hem igen. Jag somnar in i min dvala av sorg. Låt mig vara ifred.

Det är alltid lika frustrerande när någon som själv har barn, säger till någon barnlös, idiotiska saker. Vem sitter bredvid en och gnäller över sin graviditet när ens vän mittemot är ofrivilligt barnlös? Vem är så jävla dum att den sitter och säger saker som "för oss gick det på första försöket!" Vem är så jävla korkad att man säger till sin barnlöse vän saker som "hitta andra saker i livet som kan göra dig glad". Vem är så jävla dum att den försöker skämta bort det med att säga saker som "han kanske skjuter lösa skott, hehehehehehe". Vem säger såna otroligt korkade saker? Jo det ska jag berätta för er. Halva min bekantskapskrets.

Och jag försöker vara förstående. Dom vet inte vad dom ska säga, dom försöker muntra upp mig och Stoffe men vet inte hur. Dom menar inget illa. Alla har rätt att klaga över saker de är missnöjda med. Så långt i min förståelse, kan jag komma. Men jag hatar dom ändå. Jag vill spy på mina tjejkompisar som klagar över sina graviditeter. Beklaga er hos någon som inte har barn istället, eller som inte försöker få barn. Beklaga er inte till någon som inget hellre vill än att vara gravid,och föda ett barn. Som längtar till illamåendet, kräkningarna, diarrén, den stora fina magen, bristningar, smärtsamma bröst och rygg, eventuell foglossning och allt annat besvärligt. För allt det där är en piss i havet, mot att vara barnlös. Allt det där är bara en liten liten liten, LITEN piss i jämförelse.

Beklaga er inte till mig.

Inatt blir det bio med älskling, när han slutat jobba. Vi ska se prince of persia med Jonas. Är inte så sugen på att se den faktiskt, men jag ger det en chans. :)

Gick bra hos psykologen idag, har fått ny medicin utskriven, Voxra heter den... Den ska tydligen vara ganska ny på marknaden... Hoppas den inte påverkar fertiliteten.

Ringde till gyn idag också, (pratade bara med rec) och jag ska gå på pergotime en månad till. Utan Ovitrelle. :( Hon hade inte tid att prata med mig, så vi fick försöka med det sen kanske... :( Synd att man alltid ska behöva tjata.

Jobbintervjun gick bra, dom skulle kolla om jag fanns i polisregistret, vilket skulle ta tio dagar, sen om dom fortfarande är intresserade av mig, så blir det en till intervju, fast den skulle vara längre, och med en handläggare. Jonas (stoffes morbror) körde mig till malmö. :) Vi pratade lite om det här med bebis försöken, och hur avundsjuk jag är på mina vänner som är gravida eller har barn. Han lyssnade väldigt bra, och kom inte med korkade råd eller dumma kommentarer. Han och hans fru försökte själv i flera år innan dom fick sin dotter. Jag känner mig väldigt uppgiven emellanåt, och tänker att fan nu orkar jag inte med det här mer! Och vill bara kasta ut fertilitetsmedicin och provsvar och allt annat skit, genom fönstret. Men så finns det en så stark längtan efter barn inom mig, som pulserar och bränner hela tiden. Då är det svårt att ge upp.

Minns ni att jag sa att vi skulle titta på en fyra? Hyresvärden ringde idag och sa att vi fått den, om vi fortfarande ville ha den. Vi sa att vi skulle tänka igenom det och höra av oss imorgon. Hyran är jätte billig, så det är synd att tacka nej, men jag hatade verkligen dom fula plastmattorna... Jonas sa att vi kunde fråga hyresvärden om vi kunde sätta in klick golv (heter det så?) istället, och sen dra av det på hyran. Men tror inte han kommer gå med på det... Privata hyresvärdar är... speciella... De jag har träffat, iallafall. Vi ska iaf diskutera det idag, när älskling slutat jobba. Men jag flyttar inte in med dom golven. NEVER.

Över till något annat... Jag tror inte jag kommer bli gammal. Jag kan inte se det framför mig. Det betyder inte att jag inte vill bli gammal, klart jag vill. Men jag kan bara inte se det. Det känns inte som att jag kommer bli en gammal tant. Det känns som att jag kommer dö ung. Jag pratade med psykologen om det igår. Han frågade om det är något jag börjat känna nu, sen pappa gick bort. Men nej, jag har alltid haft den känslan, tyvärr. Stoffe pratar ofta om vad han längtar till när vi är gamla. Att vi har ett fint hus, med många barn och barnbarn, och är lyckliga, såklart. Det låter väldigt fint. Jag hoppas det blir så. Jag kan bara inte se det framför mig.

Samtalet igår hos psyk gick bra, ska träffa en psykolog den siste, och en doktor på onsdag och diskutera medicin. Jag grät under hela tiden, speciellt när jag pratade om pappa. Det var så jobbigt att jag fick hjärtklappning.

Efter det  gick jag hem till mamma, sen gjorde hon smörgåstårta, MUMS. :) Fick ett samtal från Hemfrid, och ska komma på jobb intervju idag halv fem. AHH. Håll tummarna för mig. Jag är sjukt nervös. Hatar intervjuer... Man vet aldrig vad man ska ha på sig, vad man ska säga...  Att "vara sig själv", funkar inte riktigt hos alla chefer...

Två dagar till sen kan jag ringa gyn och tjata om annan behandling. Eller pergotime tillsammans med ovitrelle.
Ja det är dyrt, men jag lägger gärna dom pengarna för att få ett älskat barn. Har inte så många alternativ kvar sen, sen är det liksom IVF, och jag vill inte in i den cirkusen...

Efter jag varit på intervjun ska jag hem till mamma igen, ska sova där. Stoffe jobbar ju kväll hela veckan. :( Höll på att glömma! Vi såg bio igår också, jag, stoffe och hans morbror. Vi såg Robin Hood. Den var värdelös.
Totalt värdelös. Två timmar av mitt liv jag aldrig kommer få tillbaka, gick till denna totalt värdelösa film. Se den inte. Gör det inte.

Ska snart till psykdoktorn, som mamma så fint kallar det. :)

Gyn kommer inte tillbaka förräns på torsdag! :( Får vänta igen, som vanligt. Jag har inget tålamod. Vill ju ha en bebis NUUUUUU!

Får uppdatera senare. :)

Den bästa tiden just nu, är när jag vaknar på morgonen. Då är jag i ett slags sömnrus, och jag har inte hunnit tänka en enda tanke. Dom få sekunderna innan jag vaknar och kommer ihåg att pappa är död, dom är guld. Sen efter en stund hinner ju verkligheten ikapp. Och man minns. Och det gör ont igen. Och man vet att även denna dagen kommer bli fylld av sorg och förtvivlan.

Men dom få sekunderna innan jag vaknat till liv, dom är guld.

Stoffe är på jobb och jag och hundarna sitter i soffan och myser. Igår var Sara och Rickard här, vi såg "kickass", men den var inte så bra, tyckte jag... Stoffe tyckte den var skit bra dock. Sara tyckte typ ingenting och Rickard låg och sov i soffan. Haha! Vaknade med bankande huvudvärk idag. :( Det får jag alltid när jag sovit för länge! Himla jobbigt... Sov ju jätte dåligt igår natt, så jag tog igen den sömnen i natt och vaknade jätte sent... Inte bra. Dessutom drömde jag att jag var tvungen att rädda en väldigt gammal klasskamrat från att ta livet av sig... Helt sinnessjukt... Jag minns dock inte om jag lyckades rädda honom.

Jaha, nya tag då. Ska ringa gyn den 20e, för då är hon tillbaka på kliniken. Ska tjata mig till att få pergotime tillsammans med ovitrelle! Förstår inte varför hon inte gav mig det från början istället... För pergotime ger mig fina och stora äggblåsor, men den där lilla hormonknuffen för att få dom att släppa, finns inte. Och det är ju det ovitrelle är till för, att få dom äggblåsorna som är i rätt storlek, till att släppa. Så vad fan har jag då gått på pergotime i ett helt år för utan ovitrelle!? IRRITERANDE!

Får så ont i magen när jag läser om mina vänners graviditeter. Blir ledsen... Jag är glad för deras skull, såklart. Men jag blir ledsen för att vi inte kan. För att vi får kämpa, och inte dom. För att dom (vissa) tar det för givet att det är hur lätt som helst att få barn. "Bara att skaffa!" Skaffa.... Fy satan vad jag hatar det ordet...
Nåja, inget mer gnäll. Dom senaste dagarna har varit extremt jobbiga, så jag hoppas att det blir bättre snart...


Minns du låten pappa? Vi sjöng alltid denna för mamma. Nu är mamma ledsen hela tiden för att du är borta, såklart. Och jag önskar att jag kunde ta bort hennes smärta, och min egen... Vi saknar dig så himla mycket, det har fortfarande inte riktigt sjunkit in att du är borta... Jag älskar dig in i evigheten! Sjunger du med mig nu?

mamma är du ledsen varför ler du ej
vill du jag ska måla någonting åt dig
många vackra färger har jag ännu kvar
gråt ej lilla mamma allt ska bli så bra

jag ska måla hela världen lilla mamma
full av solsken varje dag
att det regnar och är grått det gör detsamma
du ska solsken i ditt fönster ändå ha

alla blommorna du gärna ville köpa
lilla mamma jag ska måla dem till dig
jag ska måla hela världen lilla mamma
och allt ska bli så ljust och glatt för dig

önska lilla mamma, önska vad du vill
färgerna är många och de räcker till
himlens alla stjärnor
sagans alla slott
allting kan jag måla mamma önska blott

jag ska måla hela världen lilla mamma
full av solsken varje dag
att det regnar och är grått det gör detsamma
du ska solsken i ditt fönster ändå ha

Ringde till mottagningen, enligt blodprovet har jag inte haft äl denna månaden. :( Suck... är så trött på allt... på mediciner, på undersökningar och allt annat skit.... Att det ska vara så jävla svårt att få barn. När folk säger "när ska ni SKAFFA barn då?" så känner jag för att slå dom med en stekpanna i huvudet!!! Det finns inget jävla "skaffa" med barn. Barn får man om man har tur. En jävlig massa med tur. Nästa steg är väl den där jävla puregon medicinen, sen är det ivf... Man kanske borde ge upp istället...

Jag känner mig så arg hela tiden. På allt och alla. Jag hatar liksom hela världen för att pappa är borta. Jag hatar gamla klasskamrater för att de har sina pappor kvar, jag hatar mina vänner som har sina pappor kvar... Jag hatar alla människor på stan som ler eller grannarna som grillar och tjafsar om grillen. Tänk när livet var så enkelt... Jag hatar dem. Kanske inte hatar då, det är ett väldigt starkt ord, men vet inte hur jag ska beskriva det, för att kalla det för avundsjuka räcker inte. Jag är arg, så arg hela tiden att det skrämmer mig. Jag skrämmer mig själv. Jag säger hela tiden till mig själv att "idag går du helt själv, till pappas grav". Men det blir aldrig av. Jag ursäktar mig. Jag ska bara diska... jag ska bara dammsuga... det kanske kommer regna... Bara en massa fega ursäkter. Jag vill gå dit. Men jag är rädd för att bryta ihop när jag är där. Om jag går dit så kan jag inte låtsas att ingenting har hänt. Då blir den stunden vid graven verklig. Totalt iskallt ofattbart verkligt. Det är så det känns. När hjärnan tvingar en att komma ihåg det man trängt bort, så kommer det tillbaka som en iskall dusch. "pappa är död" - iskallt vatten. Varför blev endast mamma erbjuden samtal efter pappas död? Varför frågade dom inte oss barn också? Förtjänar inte vi det? Ja jag vet, att pengarna tryter för sverige, sorg kommer längst ner på listan av prioriteringar. Fine. Dra åt helvete äckel sverige.


Nu är det snart för mörkt att gå till pappas grav idag.
Det ÄR faktiskt en riktig anledning...

Måste bara skriva en sak jag gått och gnagat på! Varför tror alla att man inte kan ha ett liv bara för att man har ett förhållande? Så fort vi gifte oss sa alla "men ska ni inte leva livet först och 'knulla runt eller nåt" HAHA! Är det vad ni tror att leva livet är? Att knulla runt? Och många sa till Christoffer "men gifter du dig så kommer vi aldrig se dig igen". EHH!? Varför tror alla att friheten berövas när man har partner? Bara för att han satt en ring på mitt finger så äger jag väl inte Stoffe? Och han äger definitivt inte mig. Visst ska man ta hänsyn till varandras åsikter, men man ska aldrig bestämma över varandra! Vill Stoffe gå ut en kväll med sina vänner så säger jag "gör du det älskling, ha så roligt" så hittar jag på något annat, eller om vi båda vill, så följer jag med. Och om jag säger samma sak till Stoffe att jag ska ut, så säger han "gör du det älskling, skulle det vara nåt så ring bara". DET är kärlek, DET är respekt, DET är hänsyn! Inte att säga "nej men ohhhr måste du ut ikväll nu du kan väl vara hemma med mig" och bla bla bla. Man ska göra saker tsm, naturligtvis, men man ska inte förstöra den andres fritid bara för att man är tillsammans!? 

En killkompis till mig sa till mig när jag berättade att jag och stoffe skulle gifta oss "men va!? Seriöst!? Du kommer aldrig kunna ha sex med någon annan, du kommer aldrig vara med nån annan, nånsin!" Och han såg vettskrämd ut. Varför? Varför skulle jag vilja ha sex med någon annan? Varför skulle tanken på att ha sex med mitt livs kärlek i resten av mitt liv, få mig att flippa ut? Då borde man INTE gifta sig.  Att vara tillsammans är att vara fria, att leva livet som man önskar, tillsammans. Man är TVÅ människor i ett förhållande. Två helt olika människor, med olika intressen och värderingar! Olika hobbys och saker som gör dem glada. Vem har rätt att bestämma över någon annan? Att KOMMA ÖVERENS om att inte vara otrogna osv, det är en helt annan sak. Det är grunden ni sätter i er relation, så att tilliten och kärleken kan byggas på bra mark.

Att ta ifrån sin partner sina glädjeämnen bara för att det inte passar en själv, är oerhört egoistiskt. Och jag förstår inte hur man tror att förhållandet ska kunna vara lyckligt då! Att till exempel tvinga sin partner att stanna hemma bara för att man är rädd för att han/hon ska vara otrogen är hemskt. Då ska man inte vara tsm. En partner ska vara trogen för att han/hon VILL vara trogen, inte för att denne bara inte fått chansen att pippa någon. Eller hur? Vem vill ha en fågel i bur? Ni vill väl ha nån som är er trogna för att dom älskar er, för att dom inte vill såra er, för att dom vill behålla er tillit. Eller? Inte att dom ska vara trogna för att ni stoppar dem. Låt er partner gå ut med sina vänner en kväll utan er, gå ni ut och hitta på något på vars ett håll, tappa inte bort er själva. Jag är fortfarande Malin i detta förhållandet. Inte bara Christoffers fru. Han är inte bara min make. Han är fortfarande Christoffer. Det är så det ska vara. Man ska låta sin partner blomma ut, annars växer man ifrån varandra istället.

Att vara i ett förhållande är att vara fri, för mig. Jag är fri att få vara med mina vänner, att få gå ut och festa. Att få jobba med vad jag vill med mera. Samma är det för Christoffer. Ingen av oss är frihetsberövade här. Så alla ni som slutade umgås med era vänner när de fick partners, fy fan för er. Och alla ni som berövar er partner sin gläjde, fy fan för er med.

Marie,Sara,Stoffe            Jag,Marie,Sara,Jimmy.    Jag och Älskling.

Fredagen spenderades med Sara och Rickard. :) Vi köpte lite godis och hade mysigt. :) Efter det körde vi en runda till kanalen i höllviken. Har många fina minnnen därifrån.
Och vilka fina hus där är, man blir ju riktigt avundsjuk!

Efter det körde vi hem, jag var trött. Stoffe gick ner till David. (Han bor under oss nu.)
Och han hade fest, så jag fick sova bredvid en öl luktande älskling inatt.
Och idag ska han jobba. :( Vet inte vad jag ska hitta på då, han slutar inte förrän nio ikväll. Men får väl ringa en kompis. :)

Jag vet att jag är tråkig nu för tiden, vill aldrig hitta på något. Förlåt för det.
Men efter att pappa gick bort, så känns ingenting roligt längre. Inte på riktigt. Det är jobbigt vissa dagar att umgås med människor, för att mitt humör går så mycket upp och ner... Som igår t.ex när jag och stoffe var och handlade. Vi var på Willy´s, och jag ville ha frukt. När vi står där och jag plockar vindruvor (pappa älskade vindruvor) så saknade jag pappa så mkt att jag trodde jag skulle ramla ner på golvet av en hjärtattack. Fick anstränga mig enormt mycket för att inte börja gråta mitt i affären. Tänk att något så litet kan göra så ont...
Så ni måste ha tålamod med mig, vänner. Ni vet att jag tycker så himla mycket om er.
Jag är bara ostabil, just nu.


Thomas och Boss.

Jag och mamma har varit vid pappas grav idag. La blommor och ett nytt ljus.
Sen åkte vi och handlade lite. Nu ska vi snart baka pizza gifflar. Mums. :)

Är helt yr idag, kommer emellanåt. Jobbigt. :( Brist på järn eller något kanske...
Kan inte ringa till gynekologen förrän på måndag och kolla om jag haft ägglossning. Jobbigt. Jag som är så dålig på att vänta... Tålamod = 0. Imorgon Blir det hem till Sara och Rickard med Älskling (såklart). Vet inte vad vi ska hitta på... Men det blir säkert roligt. :)

Skynda dig älskade,
skynda att älska

Precis kommit hem från vul. Hon kunde inte se någon äggblåsa så hon trodde att den släppt. :) Vi får vänta och se.

Har inte så mkt mer att tillägga... Ska hem till mamma ikväll, och älskling ska jobba. Känns som att jag håller på att bli sjuk nästan, känner mig i obalans.

Sitter och tänker på tiden på sjukhuset med pappa. Hur svag han var där i slutet, det förändrade mig för alltid. Hjälplösheten jag kände, av att hela tiden gå med den bistra sanningen att man inte kunde göra någonting alls för att förhindra det som höll på att ske framför en. Jag minns speciellt dygnet innan han dog, sista tiden då han inte ens orkade prata mer. Jag satt på en stol bredvid honom, syskonen och mamma var där nere för rökpaus. Jag hör pappa rossla till och han vaknar. Han ser mig sitta bredvid honom, han ler. Jag tar hans hand i min och jag minns att tårarna brände bakom ögonlocken. Men jag ville inte gråta, inte mer. Jag ville bara att han mirakulöst skulle sätta sig upp i den förbannade sjukhussängen och säga "nu går vi hem". På något konstigt sätt så hade jag fortfarande det hoppet kvar. Att han skulle bli bättre. Om han bara andades ett litet tag till, så skulle dom kunna rädda honom. Jag minns att jag tjatade om det ett bra tag när läkaren sa att det bara handlade om timmar. Att jag hela tiden tjatade och nästan skrek "ska vi bara sitta här och vänta tills han dör!!!?" Det förändrade mig för alltid.

Det är olidligt.

Har kollat runt lite på gamla klasskamraters bloggar, facebooks med mera... Shit, vad alla vuxit upp! Det fattade jag väl, såklart att de skulle ha gjort, det är ju inte bara jag som åldrats. Men ändå!
Känns som det var igår man gick i gymnasiet, till och med förskolan!
Det gör mig lite deppig. Jag vet inte varför. Jag tror det gör mig deppig att tiden går så fort.
Att man växer upp, växer ifrån. Växer ifrån varandra och sig själv.
Det gör mig lite deppig.

Älskling jobbar,och jag har sjukt tråkigt! Tänkte ringa sara och Rickard och fråga om jag kunde komma en sväng, men jag orkar inte idag heller. Jag vet, jag är tråkig. Men det är dom där jävla pergotime tabletterna, jag har konstant huvudvärk och illamående. :( Buhu, stackars mig. Ska inte gnälla mer nu, jag lovar!
En hyresvärd ringde innan och frågade om vi var intresserade av en 4:a! Herregud tänkte vi först, det är alldeles för stort för oss... Men så sa han att fyran var liten, 79kvm. Så det är som en trea ungefär...
Hyran låg på 5600/mån, så det kanske är värsta rucklet... Men vi ska titta iaf. :) Han skulle ringa ikväll eller i veckan, så fort han fått tag på dom nuvarande hyresgästerna.
Håll tummarna för att den är fin, trots den billiga hyran!

Imorgon blir det vul. :) Hoppas hoppas hoppas att det går som jag vill.
Äggblåsan borde ju ha växt till sig och släppt sen förra torsdagen!
Dom ska ju växa 2mm på en dag ungefär... Så min blåsa borde vara runt 22mm idag...
Jaja, vi får se hur det går. :)

Och Isabelle, jag tänker på er med, och hoppas att allt är bra. :)

Christoffer är på jobb, såhär sitter man ensam till kvart över elva-halv tolv ikväll. Orkar inte göra något, orkar inte ringa någon heller. Försöker läsa lite, men kan inte koncentrera mig riktigt.

Jag gick ut i hallen innan och tittade på minnesbordet av pappa, och känner hur magen vrider ihop sig. Känner ångest och panik. Det får inte vara sant, det är inte sant, jo det är fan sant! Mår illa, och gråter. Varje dag kommer samma tankar och samma känslor. Varje ny dag är en stor påminnelse om din frånvaro.
När jag är hemma hos mamma är det ännu värre. Jag letar efter dig överallt i huset, men du kan inte bli funnen. Inte längre. Aldrig mer. På tapeterna syns dina oljiga fingeravtryck och ditt hemmagjorda fixande. Dina koppar du brukade dricka kaffe ur. Jag kan inte ens förmå mig att lägga mig i din del av soffan när jag och mamma ser tv. Det känns som att du ligger där och ser tv, somnar till lite då och då, men vägrar gå upp och lägga dig.
Jag ser det framför mig, och det känns verkligen som att du ligger där, samtidigt fylls jag av ångest över sanningen. Hör låtar på radion som du alltid sjöng med på, och jag ler för mig själv fast att tårarna hela tiden är nära att ta över leendet. Hur ska livet fortsätta nu pappa? Hur ska jag orka igenom varje dag med saknad och ilskan över att det blev såhär? Hur ska jag kunna le med hela hjärtat igen? Jag vill inte tänka på framtiden, men jag vill inte fastna här i det svarta. Jag vill inte göra dig besviken genom att inte se framåt, men det känns omöjligt nu. Allting känns omöjligt nu. Jag känner en så stark längtan efter dig att det är svårt att hålla sig samman inför andra. Jag sväljer gråten i halsen, det bränner som eld i strupen. Ungefär som halsbränna, ja nästan precis så känns det. Och du vet ju hur jag är, jag låser hellre in mig på toaletten och gråter ifred, än inför andra. Jag inser det kanske inte är det mest läkande, men jag orkar inte. Att gråta inför andra, det liksom... Det bekräftar ännu mer att detta är min verklighet nu. Och jag får svårt för att andas då.
Jag älskar dig så fruktansvärt mycket, varför fick inte jag behålla dig? Varför fick inte vi alla behålla dig?

Tankarna "Om dom bara sett det tidigare, om dom bara hade tagit den andra röntgen, om dom bara tagit dig på allvar, om jag bara hade tvingat dig..." Det hjälper inte att tänka så, men jag gör det. Jag är förbannad på allt och alla, jag hatar världen för du finns inte i den något mer. Hur fan ska man kunna leva med det?

Idag har vi varit hos svärmor och umgåtts lite. Sen åkte vi hem och mamma kom hit. Nu väntar jag på älskling, vi ska snart äta. :)

Igår åkte vi hem till Sara och Rickard och åt middag. :) Är så avundsjuk på deras nya lägenhet. Vill också flytta nu! Haha. På kvällen köpte vi godis och såg film, sen åkte dom hem.

På onsdag blir det gyn igen, vi ska kolla om äggblåsan växt till sig under dagarna. Hoppas det!
Den var 14mm i torsdags, och de växer ungefär 2mm per dag. Och dom släpper när de är över 20mm. Så håll tummarna för mig. :)

Nu ska jag se grey's.

Fy satan i gatan vad jag är trött på allt idag. :( Fast det är bättre idag än vad det var igår, igår var jag redo för att skjuta mig själv.

Älskling sover och jag sitter här och grubblar. Varför får inte vi barn? Vi som försökt i över två år? Vi som är lyckligt gifta och har ett sunt förhållande? Vi som har ekonomin och psyket för att få barn, varför får inte vi?

Jag är så trött på att höra alla jävla dumma kommentarer från folk som inte fattar nånting.

- "tänk inte på det så löser det sig!"
- "det kommer när ni minst anar det!"
- "ni tänker för mkt"
-"ähh barn är bara jobbiga"
- "vill ni inte resa?"
- "du kan få mina barn, speciellt när dom är griniga!"
med mera... Suck...

Alla mina vänner blir med barn nu också ju, och många har redan fött. Jag är genuint glad för deras skull, naturligtvis är jag det. Men jag kan inte hjälpa annat än att känna avundsjuka. När är det vår tur? Är jag en dålig människa som känner så? Kanske det. Men fan så känns det. :(

Och saknaden av pappa blir värre för varje dag som går.
Så trött på mina syskon är jag också. Örrk.
Gravsättningen skulle vara en lugn och fin stund tillsammans, men istället tog dom med sig alla ungarna och det blev bara en jävla cirkus. Dom skulle hålla urnan, dom skulle hämta vatten, dom skulle slåss om vem som skulle lägga blommorna... En jävla cirkus... Så trött jag blir...

Jag hade gett vad som helst bara för att få höra pappas röst, vad som helst.
Den klingar nu bara i mitt minne, och jag är så rädd att den ska suddas ut med tiden.
Jag älskar dig så himla mycket, du ska ju vara här.
Du ska ju andas, och skratta och kramas, och fan allt! Varför just du?
Ja jag är så egoistisk att jag frågar mig själv det. Varför just MIN pappa? Han som var så kärleksfull, snäll och omtänksam. Han som arbetade hårt och tog hand om sin familj. Han som alltid ställde upp, och som efter 30 års äktenskap, fortfarande inte kunde sova en enda natt ifrån mamma.
Varför just min pappa? Äckliga jävla fittiga cancer!!!