In Your Face

Jag känner mig så arg hela tiden. På allt och alla. Jag hatar liksom hela världen för att pappa är borta. Jag hatar gamla klasskamrater för att de har sina pappor kvar, jag hatar mina vänner som har sina pappor kvar... Jag hatar alla människor på stan som ler eller grannarna som grillar och tjafsar om grillen. Tänk när livet var så enkelt... Jag hatar dem. Kanske inte hatar då, det är ett väldigt starkt ord, men vet inte hur jag ska beskriva det, för att kalla det för avundsjuka räcker inte. Jag är arg, så arg hela tiden att det skrämmer mig. Jag skrämmer mig själv. Jag säger hela tiden till mig själv att "idag går du helt själv, till pappas grav". Men det blir aldrig av. Jag ursäktar mig. Jag ska bara diska... jag ska bara dammsuga... det kanske kommer regna... Bara en massa fega ursäkter. Jag vill gå dit. Men jag är rädd för att bryta ihop när jag är där. Om jag går dit så kan jag inte låtsas att ingenting har hänt. Då blir den stunden vid graven verklig. Totalt iskallt ofattbart verkligt. Det är så det känns. När hjärnan tvingar en att komma ihåg det man trängt bort, så kommer det tillbaka som en iskall dusch. "pappa är död" - iskallt vatten. Varför blev endast mamma erbjuden samtal efter pappas död? Varför frågade dom inte oss barn också? Förtjänar inte vi det? Ja jag vet, att pengarna tryter för sverige, sorg kommer längst ner på listan av prioriteringar. Fine. Dra åt helvete äckel sverige.


Nu är det snart för mörkt att gå till pappas grav idag.
Det ÄR faktiskt en riktig anledning...