In Your Face

Nu är julen äntligen över... tog ner julgranen igår, orkar inte se den. Den skriker liksom "pappa är inte här denna julen". Så jag tog ner skiten...

Julen var sådär... den var väl okej. Naturligtvis skit jobbig och näst intill olidlig, men det var okej.
På julaftons förmiddag åkte vi till babys föräldrar och dom fick öppna sina klappar. Sen pratade vi lite och såg kalle anka, sen körde jag och älskling till kyrkogården. Mina syskon och mamma skulle mötas oss där. Så satte vi två gran girlanger på graven, med kulor och glitter, änglar m.m. Var jätte fint. Jag satte en liten blinkande tomte också, så pappa fick lite julbelysning också. (Jag älskar dig)

Efter kyrkogården körde vi till min syster och åt middag, öppnade julklappar och åt gröt. 
Runt nio tiden började vi bli trötta och skulle köra hem, men på vägen hem så bestämde vi oss för att stanna till hos babys mormor och morfar. Linda+familj (stoffes moster) och Jonas+familj (stoffes morbror) firade jul där. Vi spelade lite kinect på xboxet, dom dansade. Det var roligt, faktiskt.... sen vid elva körde vi hem, sjukt trötta och gick och la oss nästan direkt. På juldagen var vi hos hos svärisarna och åt julmiddag. Sen spelade jag och Petra (stoffes syster) Super Mario ända till elva på kvällen innan vi körde hem... älskar det gamla super mario... Stoffe och David (stoffes lillebror) och Thomas (petras pojkvän) spelade wow när vi spelade mario... Köpte massa kläder på mellandagsrean i söndags, här i stan. Sen körde jag, älskling och hans syskon in till Malmö, och handlade på Entré. Köpte många fina kläder inne på newyorker. Stoffe köpte ett hemma biosystem.

Så nu är denna julen äntligen över.
(Jag saknar dig.)

Stanna alla klockor, stäng av din telefon,
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över pianot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.

Må flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: "Han är Död",
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.

Han var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;
jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång.

Inte skrivit på länge, men har typ inte suttit vid datorn alls på ett tag. (Svarar dig här Emelie istället).
Något svar från sjukhuset har vi inte fått än. Tyvärr. :( Kommer nog dröja, det är ju ändå vården vi talar om...

Känt mig oinspirerad, ointresserad och trött på allt. Dragit mig undan från folk för jag känner att jag inte orkar just nu. Orkar inte med något alls. Orkar inte låtsas vara glad, orkar inte prata om bagateller och trivialiteter. Ni kan nog gissa varför jag känt/känner såhär. För att jag saknar pappa något så sinnessjukt. Det är så frustrerande att ingen förstår heller, jag känner mig så ensam i detta pågrund av det. Det är ju ingens fel, jag önskar ingen att förlora sin pappa, eller någon annan dom älskar för den delen. Jag önskar bara att jag kände mig mindre ensam i min sorg. Att någon ska säga "fan, så känner jag med." Ähh går inte att förklara... kan väl beskriva det som att alla runt mig talar ett språk, och jag ett annat, och ingen fattar ett skit vad jag säger...

På torsdag har det liksom gått 10 månader sen pappa dog. Men jag är inte här, jag är kvar där, i den tiden då han levde, ja till och med den tiden han var sjuk. Jag hatar, verkligen hatar att tänka på pappas sista dagar, det gör så ont. Men han levde åtminstonde. Jag kunde pussa på honom, krama honom, hålla hans hand, skratta med honom, gråta med honom... Jag känner liksom hur livet släpar mig med sig och jag vet inte var jag är. Som om jag hamnat i ett främmande land och jag vet liksom inte vad jag ska göra nu. Som om jag springer runt till människor på gatorna som inte förstår vad jag säger, och desperat försöker få vägledning hem igen. Men ingen kan berätta vart jag ska. Ingen kan berätta var jag är. För ingen förstår.