Jag gick dit...
Idag kom alla känslorna från när pappa låg på palliativa tillbaka. Att se dom där över sjukhussängen förde så mycket känslor jag trott att jag förträngt tillbaka till ytan. Hjälplösheten man känner, de desperata "något måste jag/vi kunna göra" och "detta händer inte" känslorna. Den hemska känslan av oro och hopp som skriker på varann att hålla käften. Hur man bönar och ber till gud eller vem fan som än lyssnar att snälla snälla, inte låta den man älskar dö. Och att tvingas se den man älskar, den som älskar en tillbaka, den som funnits där för en alltid och som man inte kan tänka sig att leva utan, den tvingas man se lida och slåss för sitt liv. Och allt man själv kan göra är att se på. Och hoppas. Jag kommer ihåg att jag hela tiden på sjukhuset tänkte "om han bara klarar sig en dag till så blir han frisk". Och jag trodde hela tiden på mirakel, för något annat finns inte i ens värld. Jag tänkte "NEJ pappa kan inte dö. Det är ju pappa." Och jag trodde att när som helst så kommer ett mirakel. För det var ju pappa. Det var pappa och han var odödlig, jag kunde inte se en framtid där han inte fanns med.
Det kan jag inte riktigt göra nu heller.
Jag känner en bekant sorg svälla över i bröstet, för en människa jag inte egentligen känner. För en människa jag inte känt sen jag var barn. Men i hennes ögon idag fanns något jag kände igen. Som pappa hade när han låg där i sängen och sakta men alldeles för fort, försvann ifrån oss. Jag såg mod, jag såg en kämparglöd. Jag såg en kärlek för sin familj som är starkare än någon cancer, något monster, någon död eller något liv. Och det kändes som om jag kände henne trots allt. Jag ber innerligt att hon blir frisk. Pappa förlorade sin kamp mot sitt monster, det var och är det mest smärtsamma jag någonsin har upplevt.
Så älskade underbara pappa, kan du säga till Gud att inte ta xx ifrån sin familj?
Säg till Gud att han är skyldig några mirakel till en massa stackars lidande människor här nere.
Det kan jag inte riktigt göra nu heller.
Jag känner en bekant sorg svälla över i bröstet, för en människa jag inte egentligen känner. För en människa jag inte känt sen jag var barn. Men i hennes ögon idag fanns något jag kände igen. Som pappa hade när han låg där i sängen och sakta men alldeles för fort, försvann ifrån oss. Jag såg mod, jag såg en kämparglöd. Jag såg en kärlek för sin familj som är starkare än någon cancer, något monster, någon död eller något liv. Och det kändes som om jag kände henne trots allt. Jag ber innerligt att hon blir frisk. Pappa förlorade sin kamp mot sitt monster, det var och är det mest smärtsamma jag någonsin har upplevt.
Så älskade underbara pappa, kan du säga till Gud att inte ta xx ifrån sin familj?
Säg till Gud att han är skyldig några mirakel till en massa stackars lidande människor här nere.
ja du.
Finns inte så mycket att skriva om, känner jag. Var på 18 års fest för Becca i lördags. Var på dop för lilla Paula (Petras dotter) igår, var roligt och jag fick ju hålla sötnosen lääääänge. :) Mer än så har jag nog inte att berätta, just nu iallafall...
I have a dream, a song to sing
To help me cope with anything
If you see the wonder of a fairy tale
You can take the future even if you fail
I believe in angels
Something good in everything I see
I believe in angels
When I know the time is right for me
I'll cross the stream - I have a dream
