In Your Face

Jag har inte skrivit för jag har varit på ett skit humör i flera dagar, om jag ska vara ärlig. Helgen var dock bra. Såg bio, shoppade, hade kalas. Kalaset var dock jobbigt som fan. Pappa fattades något enormt, och det kändes hela tiden väldigt tungt. Ville egentligen bara att alla skulle åka hem så jag kunde låsa in mig på badrummet och gråta ifred. Men jag grät innan gästerna kom, och jag grät när de gick. Jag och Stoffe lämnade blommor på pappas grav, ett par timmar innan kalaset. Fy fan vad jobbigt det var. Stenen hade kommit tillbaka från graveringen (heter det så...?) och det var så satans äckligt jobbigt att se pappas namn på den. Jag grät och jag grät och Stoffe tröstade. Som vanligt. Jag tänker på pappa hela tiden. Fast att jag inte vill, fast att jag inte orkar. Men jag orkar inte sluta tänka på honom heller, och jag vill inte sluta. Det är konstigt...  Jag vill inte tänka på att han är död, för det är mer än jag klarar av. Jag vill inte sluta tänka på honom för jag älskar honom så jävla mycket.... fan såhär skulle det ju inte bli.

Pappa, du skulle ju se mig få barn, lära mig ta körkort, komma vidare med jobb och annat. Jag skulle få ta hand om dig och mamma när ni blev två gamla fisar och vi skulle vara tillsammans allihop. Du skulle vara här. Du skulle trösta mig när jag var ledsen och förbannad och säga sånt du alltid sa. Du skulle skälla på mig när jag betedde mig illa och du skulle bli gammal med mamma. Vi skulle skratta och kramas och pussas i många fler år till. Nu blir det inte så... Hur hanterar man det? Hur hanterar jag det faktum att vi aldrig kommer ses igen? Hur ska jag kunna acceptera det? Hur ska jag kunna gå vidare utan dig? Allt känns så meningslöst nu när du är borta. Det finns liksom ingen genuin glädje längre... jag får skuldkänslor för det. Att jag inte kan vara glad, på riktigt. Att du ska bli besviken på mig och tycka att jag slösar min tid på jorden på att sörja dig. För du finns ju kvar. På något vis... Men jag kan inte hjälpa det. Jag försöker vara glad. Jag försöker verkligen. Det går bara inte. Jag tvingar fram ett leende, och jag känner mig så monoton och apatisk. Jag orkar inte mer. Jag vill bara att du ska komma tillbaka. Kom hem. Jag orkar inte gråta mer, orkar inte skrika mer, orkar inte må såhär jävla värdelöst!!! Var är du!!!?

Du skulle ju vara här.

Det är något konstigt med mig... de senaste två veckorna har jag vaknat med hjärtklappning, skakningar och illamående. :( Är stressad och pressad så antar att det är det. Och sorgen såklart.

Efter älskling slutat jobb igår så åkte vi ner till stan med Rickard. Stoffe köpte sitt efterlängtade xbox slim. :D Han fick "lips" till i priset, så jag blev nöjd också. :) Sen gick vi i lite i andra affärer. Jag köpte tre linnen, en sån där mousse foundation, hårfärg (till utväxten) och så fick jag en fin ring av älskling på guldfynd. Köpte också sån där silvertvätt. Man lägger smycket i en korg sen tar man ner korgen i medlet och doppar några gånger. Trodde inte det skulle fungera, men jag la i pappas kors, och det blev som nytt!

Efter shoppingen var vi och såg "inception" med Micke och Becca. Den var väldigt bra, men lite klyddig. Får nog se den en gång till innan jag fattar till 100% :) Dåligt väder idag, vi som skulle grilla hos Kimie. :( Fast, det blir kanske av ändå, sålänge det inte regnar.

Hoppas ni har en bra helg också :)

Helgen är ganska full planerad... Ska hämta nycklarna till den nya lägenheten klockan 13, sen när älskling slutat vid 15, så ska vi handla hem mat. Sen på kvällen ska vi gå på bio med Micke och Becca, ska antagligen se "inception".
På lördag ska vi packa lite mer, sen på kvällen ska vi hem till Kimie och grilla (tror jag det var?). Sen på söndag fyller jag år, och då har älskling någon överraskning planerad för mig, sen på kvällen blir det kalas med familjen.
Jag har försökt dra ur Stoffe vad han har planerat för oss, men han är stenhård faktiskt. Egentligen vill jag inte veta, det är roligare att bli överraskad, men jag vill veta lite ändå... :D

Vet inte om jag ska hämta ut mitt recept idag ändå, och vänta med att tjata mig till sprutorna nästa månad istället...
Kanske kanske... vi får se.

Ha en trevlig helg :)

Pappa var född I/på Österlen. Vi sjöng alltid denna tsm när den kom på radion... kan inte lyssna på den nu utan att börja gråta...Fy fan vad jag saknar dig... vi ses vid österlen pappa. Jag älskar dig in i evigheten!!!!!!!!!!!

Jag, älskling och David har varit och badat i sjön idag. Riktigt skönt! Packat lite har vi också gjort, men där är en himla massa kvar... Men det går fort. Vi skulle få nycklarna redan på fredag när det är besiktning, men stoffe frågade inte vad han menade med det... skulle vi flytta in tidigare då eller? Jaja vi får se. :)

Ja vi grillade ju hos Stoffes mormor i förgår. Väldigt trevligt. :)
Sen åkte vi hem till Jonas och såg "Pandorum". Fan jag fattade ju ingenting... :P Haha!
Men sen såg jag den en gång till hos mamma och då trillade kulan ner. ;) Den var bra! Se den. :)

Inte lönt att skriva att jag saknar pappa enormt mycket idag, för det gör jag ju alla dagar...
Känner att jag behöver gråta idag, men jag undviker det... Jag vill inte. Orkar inte.
Tar det en annan dag...

Kattungarna :)







Grillningen :)

Stoffe och Nikki busar med lufsen


Jonas var kocken :)

Ja, som jag skrev igår, så blev det bad i sjön med en massa vänner igår. :) Var riktigt kul, och skönt! Roligare när man är ett stort gäng, det är inte så ofta man ses nuförtiden. :( Jag svalde för mkt vatten igår, ni vet när det kommer i näsan och det svider som satan i hals, näsaoch ögon? Så fick jag flera gånger igår, så nu har jag sjukt ont i halsen. :D

På Janstorps loppis hittade jag en liten söt bordslykta, två sänglampor och en vas. Mamma hittade lite prydnads saker. Stoffes farmor köpte bebis saker till oss... haha hon är så söt.  Jag längtar så sjukt mycket efter den dagen då vi kan äntligen kan säga orden "vi är med barn". Jag kommer vara världens lyckligaste människa. Vill så gärna bli gravid nu!!!

Vi stannade väldigt länge vid sjön igår, så att vi var sist därifrån. Där var en liten tjej på 10 år med sin kusin som var 13. Hon var inte blyg, utan simmade fram till mig och sa att vi inte fick åka hem, för hon ville leka. HAHA! Hon var så söt. Hon ställde tusen frågor och vi busade i vattnet. Sen fick hon och Stoffe för sig att dom skulle leta efter musslor. Då ville inte jag vara med längre! :P  När vi sen gick till bilen så la Stoffis sin arm runt mig och sa "jag längtar tills vi också har ett litet busbarn".  Det är till honom jag längtar mest till att få säga att jag är gravid. Att få se lyckan i hans ögon när jag säger att han ska bli pappa. Han kommer bli världens bästa far. (Efter min då!)

Åh, glömde nästan, Stoffe var enormt romantisk igår, han låg i sängen efter han rökat och sa "himlen är så fin nu, jätte mkt stjärnor som lyser. Man blir lycklig på något vis. Man har världens finaste fru, och ett underbart liv."
Naww, han är så gullig min lille man. :) Han kan vara romantisk när han vill.

Jaja, nu ska vi snart iväg till hans morbror, vet inte vad vi ska hitta på.
Hoppas att ni haft en bra helg, min har varit jätte bra. :)

Sitter i bilen på väg till Svedala och ska bada i sjön. :) hoppas vädret håller i sig. Loppisen var helt okej igår hittade lite små saker. ska lägga in bilder på kattungarna ikväll. Ha det så bra tills dess :)

Filmen var skit bra. (Knight and Day igår.) Sen var vi fylletaxi till två killar och kom hem vid två inatt och sen mös vi lite framför teven. Idag blir det stor loppis med mamma, vi ska hämta henne vid 13.  Det enda jag hatar med loppisar det är att folk är så fula, dom paxar sakerna innan dom ens har öppnat. (Man ska egentligen lägga bud, på de loppisar jag menar). Tex, vi var på en loppis i skivarp för ett tag sen, dom skulle öppna 13.00.
Folk hade redan vid 12.30 paxat nästan varenda möbel, vissa hade till och med redan betalt!! Då säger man inte att man öppnar ett i heller, för då säljer man inte innan!!! Där var en kvinna som blev skit förbannad, för hon skulle lägga ett bud på några utemöbler, men en annan man hade redan köpt dom innan dom öppnade. Hon blev skogstokig och började skälla ut både köparen och säljaren.... Haha :) Men hon vann till slut, mannen fick tillbaka sina pengar och så fick dom buda på möblerna istället. Om hon fick möblerna eller inte, vet jag inte. Men fan vad jag njöt när hon skällde!!!! :D


Idag är en sån typisk avundsjuk-dag. Är avundsjuk på de som har jobb, på de som har barn, som är gravida med mera... Usch, såna dagar är inte roliga. :( Pappa är borta och ingen bebis i magen... Deppigt som fan...
Men, jag har iallafall världens bästa mamma, och världens bästa man.  Vi pratade om det med Elof igår när vi körde dom till Malmö. Han är lika fascinerad varje gång över att vi gifte oss så ungt. Och att det fortfarande håller! Det är ju fantastiskt tyckte han. "All cred till er alltså, fan" sa han nog tusen gånger. Men det handlar ju inte om tur, ett förhållande är ett konstant projekt som måste hållas igång för att inte dö ut. Man kämpar och kämpar, och försöker ha så ren kärlek och förståelse för varandra som möjligt. "Vi vill bara göra varandra lyckliga", svarade Stoffe när de frågade vad nyckeln till ett bra äktenskap var.
Jag håller med min baby.

Ha en trevlig helg alla.

Ikväll blir det bio med älskling,vi ska se "Knight and Day". Den verkar ju bra. :)

Kattungarna har börjat springa runt ordentligt nu och det ser så gulligt ut. Vi har faktiskt funderat på att behålla dom. :) (De är två stycken.) Men vi får se... Var en kompis som skulle ha en av dom, men vet inte om hon ändrat sig nu när vi är osams. Men ska hon inte ha katten så behåller vi kanske den. :) Ska försöka lägga in bilder på dom ikväll, om jag orkar. Dom är ju så pyttenytte små med sina små tassar och gulliga puff ansikten. Haha... Mamma säger alltid till mig "ja alla kattungar är söta, men dom blir stora sen". Men jag tycker stora katter är lika söta som små. Faktiskt. Jag är nyfiken på att se hur kattungarna kommer se ut när de är vuxna. Den randiga blir nog en riktigt tjockis. Han är redan det nu. :) Jag älskar små tjocka katter. Det är så gulligt. (Om dom är friska, såklart... Ska ju inte vara någon hälsofara.)

Oj blev många smilisar :) Men jag är på bättre humör idag, hoppas att det håller i sig.
Saknaden efter pappa är alltid så svår att det känns som att jag ska gå sönder i tusen bitar.
Alla dagar är det så. Vissa dagar är bara mindre jobbiga. Idag är en sån dag. Tack och lov!!!

Hoppas alla får en bra helg. Slänger in en smilis till :)

Jag längtar till helgen, för då är älskling äntligen ledig. Vi ska gå på bio och bada i sjön och en massa annat. Ska bli så skönt.

Känner mig fortfarande väldigt grå... Det är såhär, att jag låser in min sorg och vägrar känna efter hur jag mår. Så funkar det ett tag, sen brister det och jag är deppig i flera dagar. Tar igen för alla dagar då jag vägrat känna, vägrat tänka, vägrat gråta. Det är min gråa period. Så går det om och om igen...

Det är vår och varmt
och fullt med folk på stan
och jag har köpt nya solglasögon
och gömt mig i dom hela dan

Är du kvar där du var
jag har slutat gå förbi
det är nog bäst för båda
om jag försöker låta bli

Vem lämnade vem
vem lämnade vem

jag är inte över dig än

Du springer aldrig ifatt,
när jag väl är där
jag vill inte tänka framåt
men är livrädd att fastna här
nu kan det vara för sent
att säga som det är

Vi testar nya vägar
som aldrig tycks ta slut
vi har försökt att fånga den andra
men aldrig nått ut
jag vill ha en sista chans
så jag säger det rakt ut

Jag vill ha dig nu
som jag hade dig förut
jag vill ha dig nu
som jag hade dig förut

Känner mig så jävla stressad och pressad. Och deppig. En riktig skit dag alltså. Blir trött bara av tanken på att vi ska flytta snart. Jag orkar inteeeeeee! Jag kan inte ens fejka ett leende idag. Jag orkar inte bry mig.  Jag vill bara gräva ner mig själv i ett hål och aldrig komma upp igen. Jag försöker komma på något jag kan se framemot. Men kommer inte på något. Min födelsedag bävar jag inför. Det kommer göra så ont att inte ha pappa där.

Måste ringa till gyn också snart och hämta ut mitt jävla recept... Men... egentligen... What's the point? Dom funkar ju inte. Sen att hon inte fattar det är en annan sak. Är så trött på det nu. Ska ringa och ge henne ett ultimatum. Ja det ska jag fan göra. Antingen så får hon ge mig pergotime + spruta, eller så bytar jag gynekolog. Kanske inte är en förlust för henne att jag bytar, men jag hittar hellre en annan gynekolog som tar oss på allvar... Man får inte ens gå på pergotime så länge som jag gått nu. Jag har gått  16 mån. Man får gå MAX ett år.

AHHHR!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag kommer snart flippa ut. Jag känner det. Mitt huvud kommer snart att sprängas i tusen miljontals små bitar. Jag går omkring och väntar på att det ska ske. Och jag förundras varje gång jag tittar på klockan och inser att det inte skett än. Hur ska jag klara en hel livstid såhär? Pappa kom tillbaka. Jag orkar inte det här. Det är för mycket... Jag sprängs... Jag tänker hela tiden på saker du brukade säga. Saker du gjorde. Anekdoter, tusentals minnen som du berättat. Jag tänker på ditt skratt. Din röst, hur du uttalade ord. Jag tänker på ditt leende. På dina kramar och pussar. På din famn, trösten och tryggheten du alltid gav. Jag saknar dig så mycket att det känns som att jag ska dö. Jag kommer dö av sorg. Jag har sagt det till nära och kära, men de tror mig inte. De tror att jag överdriver. Är melodramatisk. Men jag kommer dö av sorg. Jag går med ett konstant tryck över bröstet, och ett starkt illamående. Huvudvärk och obegriplig trötthet. Ska det verkligen vara såhär? Det räcker inte med den psykiska smärtan, utan kroppen ska hänga med också? Jag känner mig mörbultad. Som om en lastbil har kört över mig. Och folk bara fortsätter gå omkring mig. Dom vet att jag blivit överkörd men dom orkar inte bry sig. Det är läskigt att prata om döden, pappa. Jag inser att andra känner så. Att det är därför de undviker mig när de ser mig ute. Inte ens ett artigt nickande får jag. Vissa har inte sagt ett ord till mig om att du dött. Dom har bara låtsats som om ingenting har hänt. Stannat och pratat om samma gamla obetydliga saker. Inte ens ett "jag beklagar sorgen", får jag. Då är det illa. Så jag tvingar fram ett leende till de som vågar sig fram till mig, och pratar strunt. Du är död och jag är sönder och vi pratar om hur varmt det är ute och när folk får semester.
Det är så sjukt. Så banalt. Obegripligt.

Fast där var en människa pappa, som bara gick rätt fram till mig och kramade mig. Hon sa ingenting. Hon bara kramade. Det var så skönt. Jag grät. Vi sa ingenting alls. Det var den bästa trösten jag kunnat få. Inga dumma fraser som "det blir bättre med tiden". Bara en kram. Hon mötte mig i min sorg och sa utan ord, att det var okej. Okej att vara ledsen. Okej att vara arg. Att vara sönder. Resten av dagen så kändes stenen på bröstet, lättare. Den var inte borta, den kan tyvärr ingen ta bort. Men för en liten stund, den lilla stunden hon sörjde tillsammans med mig, fick jag styrka. Kraft till en ny dag av sorg dagen efter.

Tänk att det är juli månad pappa... Det är ju inte verkligt...
Min födelsedag närmar sig. Mina första födelsedag utan dig på 20 år.
Jag är kvar i Februari. Folk inser inte det, tyvärr. De tycker att det gått en tid nu, och att det borde vara bättre. Det är det inte. Det var bäst i början. Då fattade man ingenting. Man var förstörd, men man fattade inte. Man planerade begravning och sista viloplats, men man trodde hela tiden att du bara var ett telefonsamtal borta. Det är nu det är värst. Nu inser man sakta att du är borta. Att du inte kommer tillbaka. Att man aldrig någonsin mer kommer ses igen. På elva dagar i februari månad, förändrades hela mitt liv.
Och jag känner mig så ensam. Du är inte här och kan säga sånt du alltid sa. Du är inte här för att trösta. Aldrig aldrig mer...

Jag befinner mig i ett töcken. I en bubbla. Jag kan sitta bland mina vänner pappa, och höra dem diskutera något trivialt. Och jag är bunden av mina egna tankar. Som om jag ser mig själv utifrån. Jag tänker på dig, och jag försvinner in i mig själv. Och till slut inser någon det, och puttar till mig. Jag svarar bara "visst". Det är ett bra ord... Man bara håller med. Man behöver inte tillföra något mer i ett samtal, än ett "visst".

Ska det verkligen vara såhär? Ska jag känna såhär för evigt? Jag skiter i allt, och jag skiter i att jag skiter i allt. Jag vill bara vara hos dig. Om så bara för en sekund. Jag hade gett upp alla pengar i världen, alla framtids möjligheter jag kan få, om jag kunde få en sista sekund med dig. Bara ett enda leende. Ett enda skratt. Fan, du kan till och med få skälla på mig. Jag saknar att bråka med dig. Att skoja. Att andas tillsammans med dig. Vissa dagar kan jag inte ens gråta. Jag går med ett sten ansikte och vägrar tänka på dig. Det är för hårt. Det gör för ont. Fast att jag inget hellre vill, än att släppa ut det, så kan jag inte om det finns andra i närheten. Jag stod på willy's för ett tag sen, och skulle handla bröd. Jag ser en påse med kanelbullar och jag börjar böla. Det gick inte att hejda. Jag grät och jag grät och jag höll för min mun. Jag var så rädd att jag skulle skrika rätt ut av smärta, om jag inte höll för munnen. Folk trodde nog att jag var sinnessjuk. Står inne på willy's och gråter över några jävla kanelbullar. Men du älskade ju det. Kanelbullar var det godaste du visste. Jag fick tillslut tillbaka kontrollen över mig själv. Sen bara jag fortsatte att handla. Som om ingenting hade hänt. Jag låste in sorgen så långt jag bara kunde, och gömde nyckeln.  Tårarna brände bakom ögonlocken men jag koncentrerade mig på tidningsrubrikerna i kassan.

Därför vet jag att jag kommer att dö av sorg, pappa.
För ju längre tid det går, ju mer djup blir smärtan. Jag går längre och längre in i mig själv, tillslut kommer jag inte hitta ut igen. Jag kan inte leva utan dig. Det är inte som jag överdriver, det är inte som jag är melodramatisk. Det är bara så det är.