Livet...
Livet blir inte riktigt som man tänkt sig...
För fem år sen träffades jag och Stoffe och det var vi från dess. För fyra år sen stod vi framför familj och vänner och lovade att vi alltid skulle vara tillsammans...
Nu är det över. Varför? Ja, inget särskilt hände. Ingen drama, inga svek. Bara två människor som sakta insåg att dom inte känner varann längre. Och vi försökte hitta tillbaka till varann igen, men det var som att famla i djup dimma. Det tråkigaste nu är att människor ska dra hela förhållandet i smutsen med sina hemska rykten och sjuka lögner. Antar att det kommer automatiskt i en liten stad.
När pappa dog insåg jag vem jag var, och vem jag ville vara.
Den personen var inte den S föll förr för 5 år sen.
S är inte den personen jag föll för, för fem år sen.
Så vi fastnade. Vad gör vi nu? Ska vi verkligen kompromissa
om de vi verkligen är, bara för att kunna stanna tillsammans, olyckliga?
Vi försökte i över ett år, det gick bara inte längre.
Vi sa ofta "jag saknar oss" till varann.
Vi hittade aldrig dit igen.
Jag finns ändå. Jag lämnar honom inte ensam.
Han har alltid en vän i mig. Och jag ångrar ingenting. Om jag kunde gå tillbaka fem år i tiden så hade jag inte ändrat på något. För stoffe har hjälpt till att forma den jag är. Våra minnen kommer jag bära med mig förevigt.
Det gör ont när folk säger "men ni som var så lyckliga, som älskade varann så mycket!"
Dom förstår inte att jag bara förändrar min framtid, inte mitt förflutna.
Det som varit har varit och jag känner att jag vill ge denna relationen en respektfull begravning.
För all kärlek vi nånsin känt. För all vänskap, för alla tårar och alla skratt.
För att vi lovade varann att aldrig såra den andra med vilje.
Minns du när vi satt hemma hos dig och du friade?
Du sa att det enda som betydde något var att vi hade varann.
Nu kan vi inte ens vara i samma rum tillsammans.
Vad hände?
För fem år sen träffades jag och Stoffe och det var vi från dess. För fyra år sen stod vi framför familj och vänner och lovade att vi alltid skulle vara tillsammans...
Nu är det över. Varför? Ja, inget särskilt hände. Ingen drama, inga svek. Bara två människor som sakta insåg att dom inte känner varann längre. Och vi försökte hitta tillbaka till varann igen, men det var som att famla i djup dimma. Det tråkigaste nu är att människor ska dra hela förhållandet i smutsen med sina hemska rykten och sjuka lögner. Antar att det kommer automatiskt i en liten stad.
När pappa dog insåg jag vem jag var, och vem jag ville vara.
Den personen var inte den S föll förr för 5 år sen.
S är inte den personen jag föll för, för fem år sen.
Så vi fastnade. Vad gör vi nu? Ska vi verkligen kompromissa
om de vi verkligen är, bara för att kunna stanna tillsammans, olyckliga?
Vi försökte i över ett år, det gick bara inte längre.
Vi sa ofta "jag saknar oss" till varann.
Vi hittade aldrig dit igen.
Jag finns ändå. Jag lämnar honom inte ensam.
Han har alltid en vän i mig. Och jag ångrar ingenting. Om jag kunde gå tillbaka fem år i tiden så hade jag inte ändrat på något. För stoffe har hjälpt till att forma den jag är. Våra minnen kommer jag bära med mig förevigt.
Det gör ont när folk säger "men ni som var så lyckliga, som älskade varann så mycket!"
Dom förstår inte att jag bara förändrar min framtid, inte mitt förflutna.
Det som varit har varit och jag känner att jag vill ge denna relationen en respektfull begravning.
För all kärlek vi nånsin känt. För all vänskap, för alla tårar och alla skratt.
För att vi lovade varann att aldrig såra den andra med vilje.
Minns du när vi satt hemma hos dig och du friade?
Du sa att det enda som betydde något var att vi hade varann.
Nu kan vi inte ens vara i samma rum tillsammans.
Vad hände?
time goes by
Det är jobbigt att fundera över vad som kunde varit. Vad som BORDE varit. Att du borde vara här. Det var ju det som var meningen. Det var så det skulle vara. Sen försvann du bara. Och kvar finns ingenting. En saknad och tomhet som ibland gör så förbannat ont att jag inte kan andas. Var är du nu? Finns det en himmel? Finns Gud? Finns det en mening med att du dog? Mår du bra nu? Saknar du mig? Är du besviken på besluten jag tagit, handlingarna jag begått? Vissa dagar så är jag beredd att ge bort allt jag har bara för att få krama dig. Här, ta allting, bara jag får se honom igen! Det är bedrövligt, eller hur? Ska det vara såhär för evigt? När du dog, dog en stor del av mig med dig. Ibland vet jag inte vem jag är längre. Känner inte igen mig själv. Kan stå och stirra i spegeln på morgonen och tänka "Vem är du?" Och jag försöker förtvivlat att känna igen mig själv, letar i ögonen,ansiktsdragen. Men jag är inte där. Det känns som att jag är utanför min kropp och upplever allt i andra hand. Som en film eller något... Ähh jag bara svamlar...jag vet ingenting.
Det enda jag vill är att få krypa upp i din famn igen, gråta som ett barn medans du smeker min panna och säger "lilla gumman,allt ska bli så bra ska du se". Det är det enda jag vill. Bara en gång till. Ett enda leende, ett sista skratt, en sista beröring. Jag ger allt jag har. Kom hem. Du bara försvann,och jag fattar fortfarande ingenting. Månaderna går och jag förstår ingenting.
Såhär skulle det ju inte bli.
Det enda jag vill är att få krypa upp i din famn igen, gråta som ett barn medans du smeker min panna och säger "lilla gumman,allt ska bli så bra ska du se". Det är det enda jag vill. Bara en gång till. Ett enda leende, ett sista skratt, en sista beröring. Jag ger allt jag har. Kom hem. Du bara försvann,och jag fattar fortfarande ingenting. Månaderna går och jag förstår ingenting.
Såhär skulle det ju inte bli.
16 februari 2010
Kom överens med min psykolog för ett tag sen att jag skulle skriva ner pappas sjukdomsförlopp, och allt runt omkring. Det skulle vara läkande, sa han. Har inte orkat innan men ska försöka nu...
I början på februari 2010 började min älskade pappa att bli gul i hyn. Han gick till sin vanliga doktor som tog prover. Ett tag senare ringde de och sa att proverna såg väldigt dåliga ut,och att han skulle åka med remiss akut till MAS. (Malmö.) De trodde att det var gulsot, och medicin sattes in. Ingen förändring skedde, och pappa blev bara sämre. Till slut blev det en skiktröntgen. Pappa hade inte gulsot. Han hade cancer. En tumör på levern som han antagligen haft i 5-6 år sa läkaren. Vi hoppades att det skulle gå att stråla. Efter tre dagar fick vi veta att cancern hade spridit sig till bukspottskörteln, så strålning var inget alternativ. Min mamma grät konstant. Hon var så förtvivlad, medans vi syskon (5 st) var i chock. Jag vägrade tro det. Pappa var och ÄR mitt allt. Min bästa vän. Han och mamma var alltid mina allierade. Vi kunde skrika och bråka i timmar, men ringde jag och sa "snälla hämta mig!" så kom dom alltid, de kom, utan att ens fråga varför.
Pappa tog alltid hand om mig. Och nu var han sjuk...
Mamma och pappa hade varit tsm sedan de var 15 år. Det är mycket kärlek. Så mycket kärlek. Dom betedde sig fortfarande som nykära och de spenderade nästan aldrig en natt ifrån varann. De var själsfränder. Två pusselbitar, vad skulle de vara utan varandra? Ingenting. Det visste vi alla. Pappa försökte trösta alla andra. Han gick till en advokat och fixade papper och försäkringar. Allt för att underlätta för mamma. Han var så orolig för mamma. När hon grät sa han "gumman, ta dig samman nu och ät, jag dör inte inatt". Ibland blev han arg på henne för att hon var ledsen, för han kände sig så hjälplös. Jag påtog mig sysslorna i hemmet då jag och min lillasyster är de enda av syskonskaran som inte hade barn. Men det var så himla jobbigt att vara där. Allting kändes så overkligt och jag ville hem till mig själv och låtsas som om allt bara varit en mardröm.
Jag och mamma åkte och handlade en dag, och pappa hade lagt sig för att sova på soffan. När vi kom hem låg han och grät. Jag och mamma rusade dit och vi la oss på knä bredvid honom, och grät alla tre. Höll om varandra och pussades och kramades,och bara grät. Det var det första tecknet på att pappa var rädd. Det var då den första tanken kom smygandes "tänk om detta inte slutar bra?"
Han blev sjukare, och lades in på MAS. Mamma ringde en morgon (fyra dagar innan han dog) och sa att vi var tvungna att skynda oss till Malmö, för läkaren hade sagt att pappa antagligen bara hade en timme kvar. Vi bor i Trelleborg, så resan in tar ungefär en halvtimme, om det inte är rusningstrafik. Tyvärr så fick vi samtalet precis vid fyra, när många slutar jobba. Vi satt i bilkö i 45 minuter. Panikslagna. "Tänk så hinner vi inte!" Vi kom äntligen fram till sjukhuset och rusade upp till intensiven. Syrran var så förvirrad att vi lyckades bli påkörda av en annan bil på vägen in, men vi skadades inte. Vi ville bara till pappa.
Och där låg han. Min älskade fina pappa. Han jag kramat och pussat, skrattat och gråtit med, i 20 år.
Det såg inte ut som pappa. Han var gul och blek om vartannat. Hade stora påsar under ögonen, och där var slangar överallt. De hade stuckit honom med nålar över båda hans armar så många gånger att han såg misshandlad ut. Jag bröt ihop. Sprang fram till sängen och la mig bredvid honom och tårarna rusade ursinnigt ner för kinderna. Hysteriskt, panikslaget. "Såja gumman, jag älskar dig så himla mycket". Jag försökte svälja klumpen jag hade i halsen, men det funkade inte. Det gjorde ont, men jag lyckades kraxa fram "det är inte rättvist" sa jag, om och om igen. "Livet är inte rättvist älskling, men det visste vi redan, såja gumman".
Jag sa "jag älskar dig" tusen gånger om. Han kysste min panna och vi låg så länge. Mamma satt i en stol bredvid sängen och grät lika mkt som jag. Min äldste bror höll om henne och hon höll pappas hand.
Till och med Stoffe grät, och han gråter mycket sällan. Men han kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag la mig bredvid pappa i sjukhussängen och grät som ett litet barn...
Vi turades alla om att sitta hos pappa. Jag är den enda i familjen som inte röker, så jag gick nästan aldrig därifrån. Jag sov där i fyra nätter. Pappa blev allt sämre hela tiden, vi hörde honom svära och spotta på toaletten för att han inte klarade av att resa sig upp själv. Knackade vi på dörren och erbjöd hjälp blev han arg. Vi tog inte åt oss, pappa hade alltid varit självständig människa. Han sa alltid "den dag jag inte kan gå på toa själv längre så ska jag dö".
Han sov väldigt mycket. Han hade så ont och hade väldigt mkt ångest. Han snurrade flera varv i sängen, vaknade flera gånger och reste sig upp i sängen, och bara satt och stirrade i intet, Ibland slumrade han till när han satt så, men när vi försökte lägga honom ner så blev han arg och sa till oss att han skulle någonting, men kom inte ihåg vad... Det var så sinnessjukt jobbiggt att se honom lida så... Den tredje dagen sov han mest hela tiden. Han åt inte. Han fick så mkt morfin han ville av sköterskorna. Då förstod vi att dom gett upp... Vi hade, sjukt nog, fortfarande hoppet kvar. Han skulle inte dö, han kunde inte dö. Inte pappa. Jag väntade hela tiden på att ett mirakel skulle ske, att han bara helt plötsligt skulle resa sig upp i sängen och säga "nej nu åker vi hem!", och bara vara frisk. Jag var helt besatt av den tanken...
Jag frågade varenda sköterska som kom till vårt rum, eller som gick förbi, "kommer pappa att dö?"
Jag visste svaret. Innerst inne. Men jag accepterade det inte. De bara såg medlidsamt på mig och sa att de inte visste. Men det gjorde de. Vi alla visste.
En kväll satt jag ensam bredvid pappas säng. Pappa vaknade till av sitt eget snarkande och log när han såg mig. Han såg så trött ut, så trött. Han hade det där "det löser sig gumman" -leendet som han alltid hade när jag var ledsen. Det där tappra, modiga, envisa leendet. Jag kände tårarna rinna igen och tog hans hand. Han log igen och slöt ögonen och somnade om. Jag bet mig själv hårt i läppen för att inte skrika rätt ut av sorg.
Sista dagen av pappas liv, undvek sjukhuspersonalen oss som pesten. Mamma hade tjatat hela veckan på pappa att vi skulle få hjälpa honom att duscha, men pappa sa nej. Sålänge han sa nej så hade jag hoppet kvar...
Men denna dagen var annorlunda. Han hade sagt ja. Dom duschade honom och han la sig sedan i sängen igen. Då visste jag. Han hade gett upp. Jag blev arg, så förbannat arg. Hur fan kunde han tro att han fick lämna mig!? Det var ingen rationell tanke, det visste jag. Pappa ville inget hellre än att leva. Att få vara med oss. Med mamma. På eftermiddagen satt vi bara runt hans säng och grät. Höll hans händer. Kysste hans panna, baddade den. Pappa hade sagt redan från början att han ville hem till Trelleborg. Hem till sin familj, sina hundar, sitt hus. Vi bad hans läkare att skicka en remiss till Trelleborg, så han fick komma till sin hemstad åtminstonde. Vid denna tiden hade pappa slutat prata helt. Han bara sov. Andningen blev tyngre och tyngre.
När vi kom fram till Trelleborg, så låg pappa på palliativa. Jag minns att jag vid en tidpunkt sa till mamma "men han kanske blir bättre nu". Mamma kramade min hand, grät och sa "gumman, vi är på palliativa. Här ligger man för att dö." Jag kunde inte andas. Det kändes som att jag var utanför min egen kropp. Jag kunde inte ta in allt som hänt. Jag försökte förstå, försökte tvinga mig själv. Det gick inte. Jag mådde illa. Vi satt vid hans säng och bara väntade. Väntade på att han skulle dö. Det var så sjukt. Att sitta och bara kunna se på, hjälplös, när den man älskar håller på att dö...
Han tog sina sista andetag runt fem på morgonen. Vi blev utskickade att äta frukost. Hur fan skulle man kunna det? De skulle göra honom "i ordning" som de sa.
Så vi skulle kunna ta farväl. Farväl... hur gör man det?
Efter en timme fick vi komma in. Jag gick in sist. Dom hade sminkat honom och tänt ljus. Han hade på sig sin gröna AXE parfym han fått i julklapp. Jag satte mig ner och var så chockad. Jag fattade ingenting. Jag tog pappas hand. Den var så kall. Han såg så skör ut. Pappa var en man som alltid var otroligt solbrun, med vackert tjockt svartbrunt hår, i Elvis Presley svall. Han hade alltid en rejäl kulmage. Det mysigaste som fanns att hålla om när vi kramades. Människan i sängen var så olik pappa. Han var blek, med tunnare hår, och 30 kg lättare. Med blåmärken överallt från alla nålstick...
Jag bröt ihop än en gång och grät så jag tappade andan. Jag reste mig till slut upp och sa "var inte orolig pappa, jag kommer ta hand om mamma. Du har varit världens bästa pappa, jag glömmer dig aldrig för du är det bästa i mitt liv. Jag kommer alltid vara din lilla flicka. Jag älskar dig." Jag kysste hans händer, hans kinder, panna. Jag vill inte gå. Det kändes så fel att lämna honom där. Han skulle ju åka med oss hem...
Jag stannade till en stund när jag skulle gå ut och stirrade på hans bröstkorg. "Snälla, bara res dig upp. Snälla." Jag tänkte det, om och om igen. Som ett mantra. Som om det skulle gå i uppfyllelse om jag sa det tillräckligt många gånger...
Allt var så konstigt sedan. Vi alla var i en bubbla av chock. Vi åkte hem till min mamma och grät och var i ett töcken. Allt detta hände på elva dagar. Elva dagar från beskedet om cancern,till hans död. Nu har det gått över ett år sen... Men det är nu det gör mest ont. Man fattade ju ingenting först. Man var ledsen, helt utom sig, men man FATTADE inte. Det var som om man drömde.
Verkligheten smög ju sig sedan på. Det kom i vågor av smärta. Slog mig som pisksnärtar på hela kroppen. "Det är sant. Pappa är faktiskt borta. Detta är min verklighet nu." Den tanken skär i mig som rakblad med salt på.
Aldrig mer kommer vi ses. Adrig mer kommer jag få höra hans skratt, se hans leende. Höra hans dåliga skämt. Höra honom nynna och sjunga med till radion i köket... aldrig mer kommer vi skrika och skälla på varann. Aldrig mer kommer vi kramas eller pussas. Jag kommer aldrig någonsin mer få ett svar tillbaka när jag ropar "pappa". Och värst av allt, mamma kommer för alltid vara halv. En söndrig variant av den hon var när pappa levde. Att se hennes smärta är värre än min egen. Jag vill ta den och lägga på mig själv, så hon slipper, men det går ju inte.
Detta blev väldigt långt, det trodde jag inte. Antar att jag behövde skriva av mig. Det är så tabu att prata om sorg, människor blir skräckslagna och vill byta samtalsämne... Man får sörja i ensamhet... Och vänta på att det ska bli bättre. För det har ju alla tjatat om. Så vi väntar.
Jag saknar dig så mycket pappa. Du fanns alltid där för mig när jag behövde dig, och du dömde mig aldrig. Du såg vem jag verkligen var och du älskade mig ändå. Du älskade mig pågrund av allt jag är, istället för trots allt jag är. Jag glömmer dig aldrig. Du finns i mina tankar varje sekund. Det finns inget jag inte skule göra eller ge för att få se dig igen. Vi möts i mina drömmar, jag är tacksam för det.
Jag älskar dig. Vi sa det tusen gånger varje dag i tjugo år, men jag kunde ha sagt det miljontals gånger till. Jag älskar dig. Jag längtar efter dig, och jag saknar allt du var, allt du gjorde, allt du sa. Du finns för mig. Du kanske inte finns kroppsligt, men jag har dig hos mig. Jag släpper dig aldrig.
"Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly"
Jag älskar dig.
I början på februari 2010 började min älskade pappa att bli gul i hyn. Han gick till sin vanliga doktor som tog prover. Ett tag senare ringde de och sa att proverna såg väldigt dåliga ut,och att han skulle åka med remiss akut till MAS. (Malmö.) De trodde att det var gulsot, och medicin sattes in. Ingen förändring skedde, och pappa blev bara sämre. Till slut blev det en skiktröntgen. Pappa hade inte gulsot. Han hade cancer. En tumör på levern som han antagligen haft i 5-6 år sa läkaren. Vi hoppades att det skulle gå att stråla. Efter tre dagar fick vi veta att cancern hade spridit sig till bukspottskörteln, så strålning var inget alternativ. Min mamma grät konstant. Hon var så förtvivlad, medans vi syskon (5 st) var i chock. Jag vägrade tro det. Pappa var och ÄR mitt allt. Min bästa vän. Han och mamma var alltid mina allierade. Vi kunde skrika och bråka i timmar, men ringde jag och sa "snälla hämta mig!" så kom dom alltid, de kom, utan att ens fråga varför.
Pappa tog alltid hand om mig. Och nu var han sjuk...
Mamma och pappa hade varit tsm sedan de var 15 år. Det är mycket kärlek. Så mycket kärlek. Dom betedde sig fortfarande som nykära och de spenderade nästan aldrig en natt ifrån varann. De var själsfränder. Två pusselbitar, vad skulle de vara utan varandra? Ingenting. Det visste vi alla. Pappa försökte trösta alla andra. Han gick till en advokat och fixade papper och försäkringar. Allt för att underlätta för mamma. Han var så orolig för mamma. När hon grät sa han "gumman, ta dig samman nu och ät, jag dör inte inatt". Ibland blev han arg på henne för att hon var ledsen, för han kände sig så hjälplös. Jag påtog mig sysslorna i hemmet då jag och min lillasyster är de enda av syskonskaran som inte hade barn. Men det var så himla jobbigt att vara där. Allting kändes så overkligt och jag ville hem till mig själv och låtsas som om allt bara varit en mardröm.
Jag och mamma åkte och handlade en dag, och pappa hade lagt sig för att sova på soffan. När vi kom hem låg han och grät. Jag och mamma rusade dit och vi la oss på knä bredvid honom, och grät alla tre. Höll om varandra och pussades och kramades,och bara grät. Det var det första tecknet på att pappa var rädd. Det var då den första tanken kom smygandes "tänk om detta inte slutar bra?"
Han blev sjukare, och lades in på MAS. Mamma ringde en morgon (fyra dagar innan han dog) och sa att vi var tvungna att skynda oss till Malmö, för läkaren hade sagt att pappa antagligen bara hade en timme kvar. Vi bor i Trelleborg, så resan in tar ungefär en halvtimme, om det inte är rusningstrafik. Tyvärr så fick vi samtalet precis vid fyra, när många slutar jobba. Vi satt i bilkö i 45 minuter. Panikslagna. "Tänk så hinner vi inte!" Vi kom äntligen fram till sjukhuset och rusade upp till intensiven. Syrran var så förvirrad att vi lyckades bli påkörda av en annan bil på vägen in, men vi skadades inte. Vi ville bara till pappa.
Och där låg han. Min älskade fina pappa. Han jag kramat och pussat, skrattat och gråtit med, i 20 år.
Det såg inte ut som pappa. Han var gul och blek om vartannat. Hade stora påsar under ögonen, och där var slangar överallt. De hade stuckit honom med nålar över båda hans armar så många gånger att han såg misshandlad ut. Jag bröt ihop. Sprang fram till sängen och la mig bredvid honom och tårarna rusade ursinnigt ner för kinderna. Hysteriskt, panikslaget. "Såja gumman, jag älskar dig så himla mycket". Jag försökte svälja klumpen jag hade i halsen, men det funkade inte. Det gjorde ont, men jag lyckades kraxa fram "det är inte rättvist" sa jag, om och om igen. "Livet är inte rättvist älskling, men det visste vi redan, såja gumman".
Jag sa "jag älskar dig" tusen gånger om. Han kysste min panna och vi låg så länge. Mamma satt i en stol bredvid sängen och grät lika mkt som jag. Min äldste bror höll om henne och hon höll pappas hand.
Till och med Stoffe grät, och han gråter mycket sällan. Men han kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag la mig bredvid pappa i sjukhussängen och grät som ett litet barn...
Vi turades alla om att sitta hos pappa. Jag är den enda i familjen som inte röker, så jag gick nästan aldrig därifrån. Jag sov där i fyra nätter. Pappa blev allt sämre hela tiden, vi hörde honom svära och spotta på toaletten för att han inte klarade av att resa sig upp själv. Knackade vi på dörren och erbjöd hjälp blev han arg. Vi tog inte åt oss, pappa hade alltid varit självständig människa. Han sa alltid "den dag jag inte kan gå på toa själv längre så ska jag dö".
Han sov väldigt mycket. Han hade så ont och hade väldigt mkt ångest. Han snurrade flera varv i sängen, vaknade flera gånger och reste sig upp i sängen, och bara satt och stirrade i intet, Ibland slumrade han till när han satt så, men när vi försökte lägga honom ner så blev han arg och sa till oss att han skulle någonting, men kom inte ihåg vad... Det var så sinnessjukt jobbiggt att se honom lida så... Den tredje dagen sov han mest hela tiden. Han åt inte. Han fick så mkt morfin han ville av sköterskorna. Då förstod vi att dom gett upp... Vi hade, sjukt nog, fortfarande hoppet kvar. Han skulle inte dö, han kunde inte dö. Inte pappa. Jag väntade hela tiden på att ett mirakel skulle ske, att han bara helt plötsligt skulle resa sig upp i sängen och säga "nej nu åker vi hem!", och bara vara frisk. Jag var helt besatt av den tanken...
Jag frågade varenda sköterska som kom till vårt rum, eller som gick förbi, "kommer pappa att dö?"
Jag visste svaret. Innerst inne. Men jag accepterade det inte. De bara såg medlidsamt på mig och sa att de inte visste. Men det gjorde de. Vi alla visste.
En kväll satt jag ensam bredvid pappas säng. Pappa vaknade till av sitt eget snarkande och log när han såg mig. Han såg så trött ut, så trött. Han hade det där "det löser sig gumman" -leendet som han alltid hade när jag var ledsen. Det där tappra, modiga, envisa leendet. Jag kände tårarna rinna igen och tog hans hand. Han log igen och slöt ögonen och somnade om. Jag bet mig själv hårt i läppen för att inte skrika rätt ut av sorg.
Sista dagen av pappas liv, undvek sjukhuspersonalen oss som pesten. Mamma hade tjatat hela veckan på pappa att vi skulle få hjälpa honom att duscha, men pappa sa nej. Sålänge han sa nej så hade jag hoppet kvar...
Men denna dagen var annorlunda. Han hade sagt ja. Dom duschade honom och han la sig sedan i sängen igen. Då visste jag. Han hade gett upp. Jag blev arg, så förbannat arg. Hur fan kunde han tro att han fick lämna mig!? Det var ingen rationell tanke, det visste jag. Pappa ville inget hellre än att leva. Att få vara med oss. Med mamma. På eftermiddagen satt vi bara runt hans säng och grät. Höll hans händer. Kysste hans panna, baddade den. Pappa hade sagt redan från början att han ville hem till Trelleborg. Hem till sin familj, sina hundar, sitt hus. Vi bad hans läkare att skicka en remiss till Trelleborg, så han fick komma till sin hemstad åtminstonde. Vid denna tiden hade pappa slutat prata helt. Han bara sov. Andningen blev tyngre och tyngre.
När vi kom fram till Trelleborg, så låg pappa på palliativa. Jag minns att jag vid en tidpunkt sa till mamma "men han kanske blir bättre nu". Mamma kramade min hand, grät och sa "gumman, vi är på palliativa. Här ligger man för att dö." Jag kunde inte andas. Det kändes som att jag var utanför min egen kropp. Jag kunde inte ta in allt som hänt. Jag försökte förstå, försökte tvinga mig själv. Det gick inte. Jag mådde illa. Vi satt vid hans säng och bara väntade. Väntade på att han skulle dö. Det var så sjukt. Att sitta och bara kunna se på, hjälplös, när den man älskar håller på att dö...
Han tog sina sista andetag runt fem på morgonen. Vi blev utskickade att äta frukost. Hur fan skulle man kunna det? De skulle göra honom "i ordning" som de sa.
Så vi skulle kunna ta farväl. Farväl... hur gör man det?
Efter en timme fick vi komma in. Jag gick in sist. Dom hade sminkat honom och tänt ljus. Han hade på sig sin gröna AXE parfym han fått i julklapp. Jag satte mig ner och var så chockad. Jag fattade ingenting. Jag tog pappas hand. Den var så kall. Han såg så skör ut. Pappa var en man som alltid var otroligt solbrun, med vackert tjockt svartbrunt hår, i Elvis Presley svall. Han hade alltid en rejäl kulmage. Det mysigaste som fanns att hålla om när vi kramades. Människan i sängen var så olik pappa. Han var blek, med tunnare hår, och 30 kg lättare. Med blåmärken överallt från alla nålstick...
Jag bröt ihop än en gång och grät så jag tappade andan. Jag reste mig till slut upp och sa "var inte orolig pappa, jag kommer ta hand om mamma. Du har varit världens bästa pappa, jag glömmer dig aldrig för du är det bästa i mitt liv. Jag kommer alltid vara din lilla flicka. Jag älskar dig." Jag kysste hans händer, hans kinder, panna. Jag vill inte gå. Det kändes så fel att lämna honom där. Han skulle ju åka med oss hem...
Jag stannade till en stund när jag skulle gå ut och stirrade på hans bröstkorg. "Snälla, bara res dig upp. Snälla." Jag tänkte det, om och om igen. Som ett mantra. Som om det skulle gå i uppfyllelse om jag sa det tillräckligt många gånger...
Allt var så konstigt sedan. Vi alla var i en bubbla av chock. Vi åkte hem till min mamma och grät och var i ett töcken. Allt detta hände på elva dagar. Elva dagar från beskedet om cancern,till hans död. Nu har det gått över ett år sen... Men det är nu det gör mest ont. Man fattade ju ingenting först. Man var ledsen, helt utom sig, men man FATTADE inte. Det var som om man drömde.
Verkligheten smög ju sig sedan på. Det kom i vågor av smärta. Slog mig som pisksnärtar på hela kroppen. "Det är sant. Pappa är faktiskt borta. Detta är min verklighet nu." Den tanken skär i mig som rakblad med salt på.
Aldrig mer kommer vi ses. Adrig mer kommer jag få höra hans skratt, se hans leende. Höra hans dåliga skämt. Höra honom nynna och sjunga med till radion i köket... aldrig mer kommer vi skrika och skälla på varann. Aldrig mer kommer vi kramas eller pussas. Jag kommer aldrig någonsin mer få ett svar tillbaka när jag ropar "pappa". Och värst av allt, mamma kommer för alltid vara halv. En söndrig variant av den hon var när pappa levde. Att se hennes smärta är värre än min egen. Jag vill ta den och lägga på mig själv, så hon slipper, men det går ju inte.
Detta blev väldigt långt, det trodde jag inte. Antar att jag behövde skriva av mig. Det är så tabu att prata om sorg, människor blir skräckslagna och vill byta samtalsämne... Man får sörja i ensamhet... Och vänta på att det ska bli bättre. För det har ju alla tjatat om. Så vi väntar.
Jag saknar dig så mycket pappa. Du fanns alltid där för mig när jag behövde dig, och du dömde mig aldrig. Du såg vem jag verkligen var och du älskade mig ändå. Du älskade mig pågrund av allt jag är, istället för trots allt jag är. Jag glömmer dig aldrig. Du finns i mina tankar varje sekund. Det finns inget jag inte skule göra eller ge för att få se dig igen. Vi möts i mina drömmar, jag är tacksam för det.
Jag älskar dig. Vi sa det tusen gånger varje dag i tjugo år, men jag kunde ha sagt det miljontals gånger till. Jag älskar dig. Jag längtar efter dig, och jag saknar allt du var, allt du gjorde, allt du sa. Du finns för mig. Du kanske inte finns kroppsligt, men jag har dig hos mig. Jag släpper dig aldrig.
"Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly"
Jag älskar dig.
<>
Fick mammas laddare till datorn, för hon ska köpa ny sen hennes kraschat. Känns skumt att sitta vid sin egen dator igen. :S
Hade seriöst världens äckligaste dröm i natt, mådde skit dåligt när jag vaknade. Förstår inte varför jag fortfarande drömmer om det ibland när det gått så många år sen det hände? Det skumma var att i slutet av drömmen så jagade en massa människor mig och skrek "sluta spring från det". Ett tecken kanske?
Nu sitter jag iaf här och mår inget vidare idag alltså. Mycket som känns och bränns, saker jag vill glömma, saker jag vill komma ihåg. Saker jag vill förlåta, saker jag inte kan. Saker jag ångrar att jag gjort, sånt jag ångrar aldrig blev av. Jag önskar att jag vore en sån som inte tänker alls. Jag tänker för mycket. Jag suger på ord folk säger, suger till mig som en svamp allting och försöker lagra och sortera i huvudet.
Det gjorde liksom ganska ont, det där du gjorde.
Nu vet jag inte vad jag känner riktigt.
Vet bara att det känns.
Hade seriöst världens äckligaste dröm i natt, mådde skit dåligt när jag vaknade. Förstår inte varför jag fortfarande drömmer om det ibland när det gått så många år sen det hände? Det skumma var att i slutet av drömmen så jagade en massa människor mig och skrek "sluta spring från det". Ett tecken kanske?
Nu sitter jag iaf här och mår inget vidare idag alltså. Mycket som känns och bränns, saker jag vill glömma, saker jag vill komma ihåg. Saker jag vill förlåta, saker jag inte kan. Saker jag ångrar att jag gjort, sånt jag ångrar aldrig blev av. Jag önskar att jag vore en sån som inte tänker alls. Jag tänker för mycket. Jag suger på ord folk säger, suger till mig som en svamp allting och försöker lagra och sortera i huvudet.
Det gjorde liksom ganska ont, det där du gjorde.
Nu vet jag inte vad jag känner riktigt.
Vet bara att det känns.
Jag saknar dig mindre och mindre...
Jag trodde det skulle göra mer ont, men det känns... känns bara "jaha". För jag visste ju. Jag visste ju hela tiden innerst inne hur det var. Jag blir arg för att jag varit så korkad och naiv. Arg för att jag inte såg förbi dom rosa molnen.
Jag har ett minne av att du sa till mig att du brydde dig om mig. Jag var "allt". News flash; man gör inte så mot sitt "allt." Man kämpar för sitt allt. Man sparkar inte och spottar på det sen tar för givet att det ska stanna kvar. Jag blev så dum av dig.
Nu sitter Petra och Stoffis och ser idol. Jag gnagar hellre av mig mina händer än ser det skitet. Ska snart ut på en promenad med finaste Niklas. <3
Tog en lång jogging runda innan, med musik i hörlurarna och kylig luft mot min hud. Kände mig fri. Inte sorgsen. Bara... likgiltig. Jag tänker inte slösa en tår på dig. Inte en enda.
Blåser på hjärtat och plåstrar om, låser in det och slänger iväg nyckeln.
Hit ska ingen in igen.
Jag har ett minne av att du sa till mig att du brydde dig om mig. Jag var "allt". News flash; man gör inte så mot sitt "allt." Man kämpar för sitt allt. Man sparkar inte och spottar på det sen tar för givet att det ska stanna kvar. Jag blev så dum av dig.
Nu sitter Petra och Stoffis och ser idol. Jag gnagar hellre av mig mina händer än ser det skitet. Ska snart ut på en promenad med finaste Niklas. <3
Tog en lång jogging runda innan, med musik i hörlurarna och kylig luft mot min hud. Kände mig fri. Inte sorgsen. Bara... likgiltig. Jag tänker inte slösa en tår på dig. Inte en enda.
Blåser på hjärtat och plåstrar om, låser in det och slänger iväg nyckeln.
Hit ska ingen in igen.
Jag går i vinterskor på hösten
Alltid förberedd för storm
Jag kan tänka tills det knappt finns nåt kvar
Jag har känslor utan uppehåll
Jag har förlorat en tävling
Men vunnit ett val
Har bestämt att stå helt utanför
Det där som jag blir ledsen av
Jag saknar dig mindre och mindre
Det kommer annat emellan
och det är bra
Jag saknar dig mindre och mindre
Jag har glömt det en vacker dag
När jag träffar gamla vänner
har jag ingenting och säga dom
Dom ställer för många frågor
Och jag, jag bidrar inte med nån
Och jag kan ångra det lilla jag säger
Eller dra ett allvarligt skämt
Jag tycker mig höra vad dom tänker
”Är hon så där jämt?”
Jag saknar dig mindre och mindre
Det kommer annat emellan
och det är bra
Jag saknar dig mindre och mindre
Jag har glömt dej en vacker dag
Jag kan sitta själv i parken
Tills solen ändrat färg in i mitt hår
Jag kan offra allt jag har för ingenting
När jag sträcker mig så långt det går
Men jag behöver dig
Kom hit och rör om
Jag behöver nåt och skriva om
Jag saknar dig mindre och mindre
Det kommer annat emellan
och det är bra
Jag saknar dig mindre och mindre
Jag har glömt dej en vacker dag
Jag saknar dig mindre och mindre
Det kommer annat emellan
och det är bra
Jag saknar dig mindre och mindre
Jag har glömt dej en vacker dag
science and faith
Emelie, trodde du var arg på mig eller nåt! Jag kommer ju inte in på din blogg mer! Har jag missat nåt?
_________________________________
Förövrigt är jag extremt förvirrad just nu och vet inte vad jag vill.
Having heavy conversations
About the furthest constellations of our souls
We're just trying to find some meaning
In the things that we believe in
But we got some ways to go
Of all of the things that she's ever said
She goes and says something that just knocks me dead
You won't find faith or hope down a telescope
You won't find heart and soul in the stars
You can break everything down to the chemicals
But you can't explain a love like ours...
About the furthest constellations of our souls
We're just trying to find some meaning
In the things that we believe in
But we got some ways to go
Of all of the things that she's ever said
She goes and says something that just knocks me dead
You won't find faith or hope down a telescope
You won't find heart and soul in the stars
You can break everything down to the chemicals
But you can't explain a love like ours...
7 Augusti 2011
Jag står i ett stort hav av människor, nästan som mitt i en marknad eller liknande, när det är sådär trångt och man knappt kommer förbi. Plötsligt ser jag ett ansikte jag känner igen. Ett leende mer ljus än solen. Brun som en pepperkaka. Han vinkar. "Pappa?" säger jag högt för mig själv, och börjar tränga mig förbi allt folk. Det tar tid men när jag närmar mig går allt liksom i slow motion. Pappa fortsätter le. Jag blir frustrerad och börjar springa genom folkmassan. Knuffar de stackars människorna åt sidan, jag bryr mig inte, jag måste fram. Några människor går förbi pappa och när jag hunnit fram är han borta. Jag börjar gråta och skriker "hur ska jag klara mig utan dig!!!?" Och i precis den sekunden jag sagt det, så börjar jag se folkmassans alla ansikten. Det är folk jag älskar. Människor jag bryr mig om, som bryr sig om mig. Jag känner någon krama mig, men ser ingen hålla om mig. Det luktar pappas parfym. Jag ler genom tårarna. Och så vaknar jag. Jag gråter och saknar och vill somna om, vill tillbaka dit, till pappa. Det är en återkommande dröm. Både jobbig och tröstande på samma gång.
Jag vet faktiskt inte hur det ska kunna bli bra igen. Jag läser böcker om sorg, jag har gått i sorg terapi, jag går på anti depressiv medicin. Jag har gått till pappas grav och pratat, jag har gråtit och försökt att uppskatta det som finns kvar.
Jag har gjort allt vad folk sagt åt mig att göra. Men inget hjälper. Och jag vill inte vara tråkig eller obehaglig att umgås med så jag försöker låtsas som om inget är annorlunda. Jag går med en kniv genom hjärtat, en tornado i min själ och jag försöker låtsas som att allt är som det alltid har varit.
Jag saknar energi. Sorgen tömmer mig på allt jag har, jag är så trött hela tiden. Spelar ingen roll hur länge eller lite jag sover, på vilka tider, vad jag äter, vad jag gör, jag är ändå så trött, så trött. Som om någon bankat lågan ur mig. Som om jag blivit misshandlad av ett stort gäng och är döende, och folk säger åt mig att ta mig i kragen och resa mig. Men hur? Hur går man vidare? Tiden läker ingenting, medicin läker ingenting, böcker och sömn och mat och skit hjälper inte. Så hur går man vidare?
"Du måste börja gå vidare" så säger folk. Som om dom kastat mig i en sjö, och så kan jag inte simma och jag håller på att drunkna, och så står de vid land och skriker "du måste simma." Men om man inte kan simma då? Hur gör man något när man inte vet hur? Hur går man vidare, om man inte vet hur?
Hur plockar man ihop bitarna av sig själv, och hur lagas det? Hur blir man hel igen?
Hur?
Jag vet faktiskt inte hur det ska kunna bli bra igen. Jag läser böcker om sorg, jag har gått i sorg terapi, jag går på anti depressiv medicin. Jag har gått till pappas grav och pratat, jag har gråtit och försökt att uppskatta det som finns kvar.
Jag har gjort allt vad folk sagt åt mig att göra. Men inget hjälper. Och jag vill inte vara tråkig eller obehaglig att umgås med så jag försöker låtsas som om inget är annorlunda. Jag går med en kniv genom hjärtat, en tornado i min själ och jag försöker låtsas som att allt är som det alltid har varit.
Jag saknar energi. Sorgen tömmer mig på allt jag har, jag är så trött hela tiden. Spelar ingen roll hur länge eller lite jag sover, på vilka tider, vad jag äter, vad jag gör, jag är ändå så trött, så trött. Som om någon bankat lågan ur mig. Som om jag blivit misshandlad av ett stort gäng och är döende, och folk säger åt mig att ta mig i kragen och resa mig. Men hur? Hur går man vidare? Tiden läker ingenting, medicin läker ingenting, böcker och sömn och mat och skit hjälper inte. Så hur går man vidare?
"Du måste börja gå vidare" så säger folk. Som om dom kastat mig i en sjö, och så kan jag inte simma och jag håller på att drunkna, och så står de vid land och skriker "du måste simma." Men om man inte kan simma då? Hur gör man något när man inte vet hur? Hur går man vidare, om man inte vet hur?
Hur plockar man ihop bitarna av sig själv, och hur lagas det? Hur blir man hel igen?
Hur?
Jag gick dit...
Idag kom alla känslorna från när pappa låg på palliativa tillbaka. Att se dom där över sjukhussängen förde så mycket känslor jag trott att jag förträngt tillbaka till ytan. Hjälplösheten man känner, de desperata "något måste jag/vi kunna göra" och "detta händer inte" känslorna. Den hemska känslan av oro och hopp som skriker på varann att hålla käften. Hur man bönar och ber till gud eller vem fan som än lyssnar att snälla snälla, inte låta den man älskar dö. Och att tvingas se den man älskar, den som älskar en tillbaka, den som funnits där för en alltid och som man inte kan tänka sig att leva utan, den tvingas man se lida och slåss för sitt liv. Och allt man själv kan göra är att se på. Och hoppas. Jag kommer ihåg att jag hela tiden på sjukhuset tänkte "om han bara klarar sig en dag till så blir han frisk". Och jag trodde hela tiden på mirakel, för något annat finns inte i ens värld. Jag tänkte "NEJ pappa kan inte dö. Det är ju pappa." Och jag trodde att när som helst så kommer ett mirakel. För det var ju pappa. Det var pappa och han var odödlig, jag kunde inte se en framtid där han inte fanns med.
Det kan jag inte riktigt göra nu heller.
Jag känner en bekant sorg svälla över i bröstet, för en människa jag inte egentligen känner. För en människa jag inte känt sen jag var barn. Men i hennes ögon idag fanns något jag kände igen. Som pappa hade när han låg där i sängen och sakta men alldeles för fort, försvann ifrån oss. Jag såg mod, jag såg en kämparglöd. Jag såg en kärlek för sin familj som är starkare än någon cancer, något monster, någon död eller något liv. Och det kändes som om jag kände henne trots allt. Jag ber innerligt att hon blir frisk. Pappa förlorade sin kamp mot sitt monster, det var och är det mest smärtsamma jag någonsin har upplevt.
Så älskade underbara pappa, kan du säga till Gud att inte ta xx ifrån sin familj?
Säg till Gud att han är skyldig några mirakel till en massa stackars lidande människor här nere.
Det kan jag inte riktigt göra nu heller.
Jag känner en bekant sorg svälla över i bröstet, för en människa jag inte egentligen känner. För en människa jag inte känt sen jag var barn. Men i hennes ögon idag fanns något jag kände igen. Som pappa hade när han låg där i sängen och sakta men alldeles för fort, försvann ifrån oss. Jag såg mod, jag såg en kämparglöd. Jag såg en kärlek för sin familj som är starkare än någon cancer, något monster, någon död eller något liv. Och det kändes som om jag kände henne trots allt. Jag ber innerligt att hon blir frisk. Pappa förlorade sin kamp mot sitt monster, det var och är det mest smärtsamma jag någonsin har upplevt.
Så älskade underbara pappa, kan du säga till Gud att inte ta xx ifrån sin familj?
Säg till Gud att han är skyldig några mirakel till en massa stackars lidande människor här nere.
ja du.
Finns inte så mycket att skriva om, känner jag. Var på 18 års fest för Becca i lördags. Var på dop för lilla Paula (Petras dotter) igår, var roligt och jag fick ju hålla sötnosen lääääänge. :) Mer än så har jag nog inte att berätta, just nu iallafall...
I have a dream, a song to sing
To help me cope with anything
If you see the wonder of a fairy tale
You can take the future even if you fail
I believe in angels
Something good in everything I see
I believe in angels
When I know the time is right for me
I'll cross the stream - I have a dream
oj
Jag har lyckats bli av med inloggningsuppgifterna igen emelie.... :P Om du orkar så skicka till [email protected] (jag skriver upp det denna gången hahahaha...)
Du springer aldrig ifatt,
när jag väl är där
jag vill inte tänka framåt
men är livrädd att fastna här
nu kan det vara för sent
att säga som det är
Vi testar nya vägar
som aldrig tycks ta slut
vi har försökt att fånga den andra
men aldrig nått ut
jag vill ha en sista chans
så jag säger det rakt ut
Jag vill ha dig nu
som jag hade dig förut
jag vill ha dig nu
som jag hade dig förut
-
Ibland tror jag att om jag verkligen koncentrerar mig på t.ex telefonen, så kommer du att ringa. När jag är hos mamma så tror jag att om jag koncentrerar mig på dörren så kommer du till slut komma in, komma hem. Att säga att jag saknar dig räcker liksom inte. Hela mitt jag skriker efter dig. Om man kunde dö av sorg så hade jag varit död tusen gånger om. Det är så sjukt, fortfarande. Och jag vet att folk väntar på att det ska gå över. Men dom vet inte hur det känns. Dom har inte en aning. Jag tror inte att jag kan bli lycklig igen, utan dig. Allting i mitt liv mörkläggs av att du är död. Jag försöker att inte låta det bli så, men det går inte. Det var ju inte meningen att du skulle vara borta. Om Gud finns så är han ett sadistiskt litet kräk som älskar att se människor plågas. Om han inte finns så är livet bara ett enda stort ekorrhjul av tur och otur, och så dog du bara för att "shit happens". Inget av de två alternativen är acceptabla för mig. Det kan ju inte vara meningen att man ska älska någon så djupt och starkt hela livet för att han sen bara ska ryckas ifrån en! Eller?! Så kan det bara inte vara, så varför blev det då såhär? Är du ett sadistiskt kräk Gud? Eller är livet bara ett enda stort jävla ekorrhjul? Pappa skulle ju vara här!!! Nu finns bara ett stort hål av sorg som färgar allt annat i mitt liv grått. Fan jag vill inte vara med längre. Stanna jorden nu så kliver jag av. Jag har inte köpt någon jävla biljett till din miserabla karusell kallat livet, jag bad inte om att få vara med.
Jag vill kliva av!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag vill kliva av!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
lala
Jag ska egentligen städa just nu, men ja, det är en paus pågående just nu. Älskling håller på att sätta ihop vårt nya köksbord. Eftersom hans hand är bruten (fylle-olycka) så går det ganska så sakta, jag har frågat honom om han ska ha hjälp men nej det vill han inte. :P
Annars har jag faktiskt inte så mycket mer att berätta idag... Sara och Rickard ska väl hit och käka mat sen vet vi inte vad som händer.
Ha en bra helg iaf :)
Annars har jag faktiskt inte så mycket mer att berätta idag... Sara och Rickard ska väl hit och käka mat sen vet vi inte vad som händer.
Ha en bra helg iaf :)
If you ever come back...
Emelie, skicka lösen och anv. till [email protected]
Ingen bra dag idag, så jag har inte så mkt att dela med mig av... En annan dag.
Pappa <3
I'll leave the door on the latch
If you ever come back, if you ever come back
There'll be a light in the hall and a key under the mat
If you ever come back
There'll be a smile on my face and the kettle on
And it will be just like you were never gone
There'll be a light in the hall and a key under the mat
If you ever come back, if you ever come back now
Oh if you ever come back, if you ever come back
Now they say I'm wasting my time
Cause you're never coming home
But they used to say the world was flat but how wrong was that now
Ingen bra dag idag, så jag har inte så mkt att dela med mig av... En annan dag.
Pappa <3
I'll leave the door on the latch
If you ever come back, if you ever come back
There'll be a light in the hall and a key under the mat
If you ever come back
There'll be a smile on my face and the kettle on
And it will be just like you were never gone
There'll be a light in the hall and a key under the mat
If you ever come back, if you ever come back now
Oh if you ever come back, if you ever come back
Now they say I'm wasting my time
Cause you're never coming home
But they used to say the world was flat but how wrong was that now
Bilder
Nu sitter jag här igen, WOW! :) Stör mig fortfarande på Stoffes tangentbord, men musen är ju värst! Den har en knapp på sidan som gör att man går tillbaka till föregående sida igen. Denna råkar ju jag trycka till hela tiden. :P
I veckorna som gått så har pappas årsdag kommit och gått, så även hans födelsedag. Jobbigt är ju bara förnamnet. Jag och mamma blev inbjudna av kyrkan att gå i en sorgegrupp. Vi tackade ja och har i sex veckors tid gått dit varje torsdag. Förra torsdagen var sista gången. Det har varit skönt att prata med andra som sörjer, när vi bollat tankar med varann så har både jag och mamma insett att vi är helt normala som tänker och känner som vi gör. Eller så är alla andra lika galna som oss, så kan det ju också vara.
Jag lovade ju för ett tag sen bilder på sovrummet och hallen så fort vi målat om, det ska jag lägga upp nu. Bortse från de fula plastgolven bara. ;) Vi har också målat och möblerat om i vardagsrummet, men där är inte färdigt än.
Hallen
Sovrummet.
Stoffes sida av sängen.
Min sida av sängen.
I veckorna som gått så har pappas årsdag kommit och gått, så även hans födelsedag. Jobbigt är ju bara förnamnet. Jag och mamma blev inbjudna av kyrkan att gå i en sorgegrupp. Vi tackade ja och har i sex veckors tid gått dit varje torsdag. Förra torsdagen var sista gången. Det har varit skönt att prata med andra som sörjer, när vi bollat tankar med varann så har både jag och mamma insett att vi är helt normala som tänker och känner som vi gör. Eller så är alla andra lika galna som oss, så kan det ju också vara.
Jag lovade ju för ett tag sen bilder på sovrummet och hallen så fort vi målat om, det ska jag lägga upp nu. Bortse från de fula plastgolven bara. ;) Vi har också målat och möblerat om i vardagsrummet, men där är inte färdigt än.
Hallen
Sovrummet.
Stoffes sida av sängen.
Min sida av sängen.
Update
Emelie, hur kommer jag in på din blogg? :)
Inte skrivit på länge. Dels pågrund av brist på ork, och dels för att min dator gått sönder (eller laddaren till datorn, rättare sagt) och jag hatar att sitta vid Stoffes dator för tangentbordet är helt konstigt... Men nu sitter jag här iallafall.
Fan alla är ju med barn. (Vad fan, hon skriver inte på hur länge som helst, och direkt så börjar hon gnälla.... ;)) Precis alla är på tjocken. Alla utom jag. Okej, kanske överdriver jag. Inte alla. Ca 90 procent av hela bekantskapskretsen bara. Fy vad jag hatar er. Jag gillar er och är glad för er skull, men jag hatar er. Jag tänker inte censurera det, för så är sanningen och sanningen ska sätta en fri, sägs det. Iallafall så känns det lite bättre att få vara ärlig. Lite pågrund av detta är också ett skäl till varför jag varit borta från både bloggen, facebook och IRL... Jag orkar inte med det helt enkelt. Det är svårt att veta att man själv inte kan få barn. Det är tungt.
En glad nyhet är dock att jag ska bli gudmor. :) Isabelle och Patrick fick sin lilla pöjk i helgen och dom bad mig bli gudmor. Blev jag över-lycklig eller vad?! När dom först fick Lowa så ville dom att jag skulle bli gudmor till henne, men jag tackade nej för jag trodde att dom bara erbjöd sig det för att dom tyckte synd om mig. Typ, låt den stackars barnlöse fan få bli gudmor... Men det släppte jag denna gången efter att ha pratat med I och P, dom lovade dyrt och heligt att det inte var pågrund av ömkan utan för att dom visste hur mycket jag avgudade Lowa och visste att jag skulle göra detsamma med den lille nykomlingen.
En annan rolig nyhet är att en gammal vän till mig fått veta att hon väntar barn, hon gjorde några aborter i tonåren och var rädd att det skulle påverka nu när dom försökte bli med barn, men nu väntar dom sitt första lilla knyte, åhh börjar nästan gråta... Är glad för er skull. :) <3
Ja ni tyckte väl att jag är totalt emotionellt efterbliven, det är jag väl medveten om. Jag är både super glad och lycklig över andras graviditeter, men samtidigt så blir jag ledsen och deppig. Ja det är konstigt. Fast nä, egentligen inte. Jag har ju förklarat att det är som med allt annat i livet, exempelvis om en vän vinner miljoner på bingo. Du är glad för vännen men nog fan är man avundsjuk. Något som stör mig så jävla förbannat är att folk tror att jag blir sur om dom berättar att de är med barn. Ni är ju störda i huvudet på riktigt. (Riktat till er som uttalar sig om mig som inte känner mig!!) Och jag har redan sagt tusen gånger att jag inte missunnar någon sina barn, så sluta snacka skit.
Fan blev ett gnälligt inlägg ändå ju. Får bli ett gladare inlägg nästa gång, vilket förhoppningsvis inte tar lika lång tid. ;)
Natti natti
Inte skrivit på länge. Dels pågrund av brist på ork, och dels för att min dator gått sönder (eller laddaren till datorn, rättare sagt) och jag hatar att sitta vid Stoffes dator för tangentbordet är helt konstigt... Men nu sitter jag här iallafall.
Fan alla är ju med barn. (Vad fan, hon skriver inte på hur länge som helst, och direkt så börjar hon gnälla.... ;)) Precis alla är på tjocken. Alla utom jag. Okej, kanske överdriver jag. Inte alla. Ca 90 procent av hela bekantskapskretsen bara. Fy vad jag hatar er. Jag gillar er och är glad för er skull, men jag hatar er. Jag tänker inte censurera det, för så är sanningen och sanningen ska sätta en fri, sägs det. Iallafall så känns det lite bättre att få vara ärlig. Lite pågrund av detta är också ett skäl till varför jag varit borta från både bloggen, facebook och IRL... Jag orkar inte med det helt enkelt. Det är svårt att veta att man själv inte kan få barn. Det är tungt.
En glad nyhet är dock att jag ska bli gudmor. :) Isabelle och Patrick fick sin lilla pöjk i helgen och dom bad mig bli gudmor. Blev jag över-lycklig eller vad?! När dom först fick Lowa så ville dom att jag skulle bli gudmor till henne, men jag tackade nej för jag trodde att dom bara erbjöd sig det för att dom tyckte synd om mig. Typ, låt den stackars barnlöse fan få bli gudmor... Men det släppte jag denna gången efter att ha pratat med I och P, dom lovade dyrt och heligt att det inte var pågrund av ömkan utan för att dom visste hur mycket jag avgudade Lowa och visste att jag skulle göra detsamma med den lille nykomlingen.
En annan rolig nyhet är att en gammal vän till mig fått veta att hon väntar barn, hon gjorde några aborter i tonåren och var rädd att det skulle påverka nu när dom försökte bli med barn, men nu väntar dom sitt första lilla knyte, åhh börjar nästan gråta... Är glad för er skull. :) <3
Ja ni tyckte väl att jag är totalt emotionellt efterbliven, det är jag väl medveten om. Jag är både super glad och lycklig över andras graviditeter, men samtidigt så blir jag ledsen och deppig. Ja det är konstigt. Fast nä, egentligen inte. Jag har ju förklarat att det är som med allt annat i livet, exempelvis om en vän vinner miljoner på bingo. Du är glad för vännen men nog fan är man avundsjuk. Något som stör mig så jävla förbannat är att folk tror att jag blir sur om dom berättar att de är med barn. Ni är ju störda i huvudet på riktigt. (Riktat till er som uttalar sig om mig som inte känner mig!!) Och jag har redan sagt tusen gånger att jag inte missunnar någon sina barn, så sluta snacka skit.
Fan blev ett gnälligt inlägg ändå ju. Får bli ett gladare inlägg nästa gång, vilket förhoppningsvis inte tar lika lång tid. ;)
Natti natti
