time goes by

Det är jobbigt att fundera över vad som kunde varit. Vad som BORDE varit. Att du borde vara här. Det var ju det som var meningen. Det var så det skulle vara. Sen försvann du bara. Och kvar finns ingenting. En saknad och tomhet som ibland gör så förbannat ont att jag inte kan andas. Var är du nu? Finns det en himmel? Finns Gud? Finns det en mening med att du dog? Mår du bra nu? Saknar du mig? Är du besviken på besluten jag tagit, handlingarna jag begått? Vissa dagar så är jag beredd att ge bort allt jag har bara för att få krama dig. Här, ta allting, bara jag får se honom igen! Det är bedrövligt, eller hur? Ska det vara såhär för evigt? När du dog, dog en stor del av mig med dig. Ibland vet jag inte vem jag är längre. Känner inte igen mig själv. Kan stå och stirra i spegeln på morgonen och tänka "Vem är du?" Och jag försöker förtvivlat att känna igen mig själv, letar i ögonen,ansiktsdragen. Men jag är inte där. Det känns som att jag är utanför min kropp och upplever allt i andra hand. Som en film eller något... Ähh jag bara svamlar...jag vet ingenting.

Det enda jag vill är att få krypa upp i din famn igen, gråta som ett barn medans du smeker min panna och säger "lilla gumman,allt ska bli så bra ska du se". Det är det enda jag vill. Bara en gång till. Ett enda leende, ett sista skratt, en sista beröring. Jag ger allt jag har. Kom hem. Du bara försvann,och jag fattar fortfarande ingenting. Månaderna går och jag förstår ingenting.

Såhär skulle det ju inte bli.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0