You only died
Jag vet att det är skit längesen jag skrev, jag är en bajskorv. Men tack för dom två fina mejlen jag fick, inte behöver ni oroa er för mig. <3
Ja onsdag nästa vecka (den 19:e) är det tid för RMC. Är nervös som fan, har madrömmar om det och går och gnager på det hela tiden. Har också fått för mig att läkarna kommer vara skit otrevliga. Har träffat ett par olika manliga läkare förr när jag skulle operera knäna, och dom var alla uppblåsta dryghögar. Nu låter jag helt mans fientlig, det är jag inte. Men många läkare, inte bara manliga, är så jävla otrevliga. Dom går med näsan i vädret, lyssnar inte på patienten och är allmänt oförskämd... hoppas att dom vi ska träffa inte är så...
Vi ska till Leif Bungum och Alexander efternamn-jag-inte-kan-stava-till. Har googlat lite och dom verkar relativt välkända i vårt lilla sverige. Dom ska enligt diverse artiklar vara dom två bästa inom fertilitets området, i hela norden. Så lite förtroende för dom borde jag ha... xD Den som lever får se.... ?
Hade en konstig dröm för nån dag sen. Drömde att pappa höll om mig och sa "mitt lilla barn", och på min mage fanns en liten gravidkula. Men helt plötsligt så försvann pappa och hela rummet fylldes med vatten, och jag kunde inte andas. Vaknade sen svettig och med hjärtklappning.
Saknaden är inte bättre, men jag fick en kommentar från en tjej en gång som skrev "saknaden är lika stor än, men tanken "pappa är död" är inte inpräntad på min hornhinna varje morgon längre." Och det är där jag är, nu. Innan kom det, varje gång jag vaknade på morgonen. "Pappa är död." Nu är det inte så. Jag undviker att tänka på det så gott det går, jag orkar inte annars. Jag tycker om att prata om pappa, men inte att tänka på honom. Konstigt, eller hur? Att verkligen tänka på honom och låta smärtan skölja över mig, det undviker jag så gott jag kan. Jag tycker inte om att se foton på honom längre, för jag kan känna mitt hjärta brista när jag gör det. Det var detta min psykolog varnade mig för. Att det skulle bli såhär. Att jag skulle börja förtränga alla saker om pappa för att jag inte klarar av det. Men jag kan inte hjälpa det. Nästa månad har ett helt år gått. Fattar ni? Ett helt jävla år! Det går inte att ta in. Det känns som om det hände för en månad sen. Dom första månaderna så hatade jag er. Jo men det gjorde jag. Förlåt. Eller jag hatade att ni inte förstod. Jag hatade er för att era pappor levde. Jag hatade er för att ni bara lät tiden gå. Tiden borde inte gått. Pappa är ju död. Hela världen borde ha stannat upp och slutat existera. För det är så det har varit för mig. Det var så sjukt för mig att folk fortsatte gå till jobbet, att folk fortfarande firade midsommar, att folk fortfarande tjafsade om vem som glömt ställa in mjölken. Det var så sjukt tyckte jag. Och jag inser att det låter konstigt, att ni inte förstår hur man kan känna att hela världen borde stanna upp sådär. Jag kan heller inte förklara det, tyvärr. Pratat med många andra som sörjer som säger att de känner eller har känt likadant. Att världen borde pausats. Mamma känner så fortfarande. Det gör jag med, fast bara ibland. Jag kan heller inte förklara varför jag hatade er så mycket. Ni ska inte ta det personligt, jag till och med hatade Christoffer ett tag. Fast hat är ett väldigt starkt ord, men kan inte ersätta det med något annat, för jag kan inte beskriva det på något annat vis. Men jag hatade att ni inte förstod, att ingen kunde följa med mig in i min sorg.
Om ni någonsin sett "what dreams may come" med Robin Williams, så vet ni att den är fantastisk. Om ni inte sett den, så MÅSTE ni göra det! Det finns ett citat som beskriver så bra hur det känns att känna sig ensam i sin sorg. Annie har blivit väldigt sjuk i sin sorg efter barnen, och Chris sörjer på ett annat vis. Detta förstår inte Annie som känner ungefär som jag gör, att världen borde ju inte fortsätta nu. Hon blir så sjuk till sist att hon får gå i behandling på ett sjukhus för sorgen. När Chris hälsar på en dag säger hon "why aren't you in here with me?" Hon förstår inte varför han inte känner som hon gör. Snart därefter kommer citatet som bränt sig fast hos mig. Chris knäböjer sig ner till henne och säger "That's when I realized I'm part of the problem. Not because I remind you. But because I couldn't join you." Det är ju så det är. Man är ensam. För ingen annan känner precis som du. Och det är det enda man vill, när man mår dåligt. Att någon ska förstå. Att man inte vill vara ensam.
Quotes, IMDB, "What dreams may come"
Albert: Are you loosing your fear?
Chris Nielsen: Fear?
Albert: That you disappeared? You didn't, you only died.
Albert: Soul mates. It's extrememly rare but it exists. Sort of like twin souls tuning into each other. Apparently even in death.
Chris Nielsen: Is that a kind of occupational hazard of soul mates ? One's not much without the other?
Annie Nielsen (When she is asked about heaven): I don't know... But the place where we all go, can't be bad.
Chris Nielsen: A whole human life is just a heartbeat here in Heaven. Then we'll all be together forever.
Ja onsdag nästa vecka (den 19:e) är det tid för RMC. Är nervös som fan, har madrömmar om det och går och gnager på det hela tiden. Har också fått för mig att läkarna kommer vara skit otrevliga. Har träffat ett par olika manliga läkare förr när jag skulle operera knäna, och dom var alla uppblåsta dryghögar. Nu låter jag helt mans fientlig, det är jag inte. Men många läkare, inte bara manliga, är så jävla otrevliga. Dom går med näsan i vädret, lyssnar inte på patienten och är allmänt oförskämd... hoppas att dom vi ska träffa inte är så...
Vi ska till Leif Bungum och Alexander efternamn-jag-inte-kan-stava-till. Har googlat lite och dom verkar relativt välkända i vårt lilla sverige. Dom ska enligt diverse artiklar vara dom två bästa inom fertilitets området, i hela norden. Så lite förtroende för dom borde jag ha... xD Den som lever får se.... ?
Hade en konstig dröm för nån dag sen. Drömde att pappa höll om mig och sa "mitt lilla barn", och på min mage fanns en liten gravidkula. Men helt plötsligt så försvann pappa och hela rummet fylldes med vatten, och jag kunde inte andas. Vaknade sen svettig och med hjärtklappning.
Saknaden är inte bättre, men jag fick en kommentar från en tjej en gång som skrev "saknaden är lika stor än, men tanken "pappa är död" är inte inpräntad på min hornhinna varje morgon längre." Och det är där jag är, nu. Innan kom det, varje gång jag vaknade på morgonen. "Pappa är död." Nu är det inte så. Jag undviker att tänka på det så gott det går, jag orkar inte annars. Jag tycker om att prata om pappa, men inte att tänka på honom. Konstigt, eller hur? Att verkligen tänka på honom och låta smärtan skölja över mig, det undviker jag så gott jag kan. Jag tycker inte om att se foton på honom längre, för jag kan känna mitt hjärta brista när jag gör det. Det var detta min psykolog varnade mig för. Att det skulle bli såhär. Att jag skulle börja förtränga alla saker om pappa för att jag inte klarar av det. Men jag kan inte hjälpa det. Nästa månad har ett helt år gått. Fattar ni? Ett helt jävla år! Det går inte att ta in. Det känns som om det hände för en månad sen. Dom första månaderna så hatade jag er. Jo men det gjorde jag. Förlåt. Eller jag hatade att ni inte förstod. Jag hatade er för att era pappor levde. Jag hatade er för att ni bara lät tiden gå. Tiden borde inte gått. Pappa är ju död. Hela världen borde ha stannat upp och slutat existera. För det är så det har varit för mig. Det var så sjukt för mig att folk fortsatte gå till jobbet, att folk fortfarande firade midsommar, att folk fortfarande tjafsade om vem som glömt ställa in mjölken. Det var så sjukt tyckte jag. Och jag inser att det låter konstigt, att ni inte förstår hur man kan känna att hela världen borde stanna upp sådär. Jag kan heller inte förklara det, tyvärr. Pratat med många andra som sörjer som säger att de känner eller har känt likadant. Att världen borde pausats. Mamma känner så fortfarande. Det gör jag med, fast bara ibland. Jag kan heller inte förklara varför jag hatade er så mycket. Ni ska inte ta det personligt, jag till och med hatade Christoffer ett tag. Fast hat är ett väldigt starkt ord, men kan inte ersätta det med något annat, för jag kan inte beskriva det på något annat vis. Men jag hatade att ni inte förstod, att ingen kunde följa med mig in i min sorg.
Om ni någonsin sett "what dreams may come" med Robin Williams, så vet ni att den är fantastisk. Om ni inte sett den, så MÅSTE ni göra det! Det finns ett citat som beskriver så bra hur det känns att känna sig ensam i sin sorg. Annie har blivit väldigt sjuk i sin sorg efter barnen, och Chris sörjer på ett annat vis. Detta förstår inte Annie som känner ungefär som jag gör, att världen borde ju inte fortsätta nu. Hon blir så sjuk till sist att hon får gå i behandling på ett sjukhus för sorgen. När Chris hälsar på en dag säger hon "why aren't you in here with me?" Hon förstår inte varför han inte känner som hon gör. Snart därefter kommer citatet som bränt sig fast hos mig. Chris knäböjer sig ner till henne och säger "That's when I realized I'm part of the problem. Not because I remind you. But because I couldn't join you." Det är ju så det är. Man är ensam. För ingen annan känner precis som du. Och det är det enda man vill, när man mår dåligt. Att någon ska förstå. Att man inte vill vara ensam.
Quotes, IMDB, "What dreams may come"
Albert: Are you loosing your fear?
Chris Nielsen: Fear?
Albert: That you disappeared? You didn't, you only died.
Albert: Soul mates. It's extrememly rare but it exists. Sort of like twin souls tuning into each other. Apparently even in death.
Chris Nielsen: Is that a kind of occupational hazard of soul mates ? One's not much without the other?
Annie Nielsen (When she is asked about heaven): I don't know... But the place where we all go, can't be bad.
Chris Nielsen: A whole human life is just a heartbeat here in Heaven. Then we'll all be together forever.
Kommentarer
Postat av: emeliehjaertajonas
:( Men det verkar vara bättre nu så det var nog det som var "fel" :) Så skönt att det är kända ni ska till :D:D Det kommer att gå bra !!
Massa kramar <3<3
Trackback
