In Your Face

Stanna alla klockor, stäng av din telefon,
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över pianot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.

Må flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: "Han är Död",
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.

Han var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;
jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång.

Inte skrivit på länge, men har typ inte suttit vid datorn alls på ett tag. (Svarar dig här Emelie istället).
Något svar från sjukhuset har vi inte fått än. Tyvärr. :( Kommer nog dröja, det är ju ändå vården vi talar om...

Känt mig oinspirerad, ointresserad och trött på allt. Dragit mig undan från folk för jag känner att jag inte orkar just nu. Orkar inte med något alls. Orkar inte låtsas vara glad, orkar inte prata om bagateller och trivialiteter. Ni kan nog gissa varför jag känt/känner såhär. För att jag saknar pappa något så sinnessjukt. Det är så frustrerande att ingen förstår heller, jag känner mig så ensam i detta pågrund av det. Det är ju ingens fel, jag önskar ingen att förlora sin pappa, eller någon annan dom älskar för den delen. Jag önskar bara att jag kände mig mindre ensam i min sorg. Att någon ska säga "fan, så känner jag med." Ähh går inte att förklara... kan väl beskriva det som att alla runt mig talar ett språk, och jag ett annat, och ingen fattar ett skit vad jag säger...

På torsdag har det liksom gått 10 månader sen pappa dog. Men jag är inte här, jag är kvar där, i den tiden då han levde, ja till och med den tiden han var sjuk. Jag hatar, verkligen hatar att tänka på pappas sista dagar, det gör så ont. Men han levde åtminstonde. Jag kunde pussa på honom, krama honom, hålla hans hand, skratta med honom, gråta med honom... Jag känner liksom hur livet släpar mig med sig och jag vet inte var jag är. Som om jag hamnat i ett främmande land och jag vet liksom inte vad jag ska göra nu. Som om jag springer runt till människor på gatorna som inte förstår vad jag säger, och desperat försöker få vägledning hem igen. Men ingen kan berätta vart jag ska. Ingen kan berätta var jag är. För ingen förstår.

Är på as dåligt humör idag och har inget att dela med mig av faktiskt... Känner för att sljuta mig själv, allvarligt talat. Men det orkar jag inte.

Could have been a night like any other
One of us has to drive, one of us gets to think
I'll force a laugh to break the silence
It's going to get harder still before it gets easy
You can't keep safe what wants to break

I'm alone in this
I'm as I've always been
Right behind what's happening
She's lost in this
She's like she'll always be
A little far for me to reach

Hela lägenheten var full av pojkar igår, det dansades kinect och drack lite öl. Var skit roligt. :) Hur lägger man in egna filmklipp? Svara nu, ni är många som läser! Fegisar. ;)

Det var mysigt igår när stoffe kom hem,  tända ljus överallt, lagad mat och efterrätt, vi bara mös och njöt av varandras sällskap. Båda två var trötta efter jobb så vi gick och la oss ganska kort därefter, men imorgon är båda lediga och då ska vi förhoppningsvis hitta på något roligt.

Jag känner att jag verkligen behöver något att se fram emot just nu. För allt är så deppig och eländigt och jag behöver något att längta till...


Har gått och nynnat på en låt hela veckan som jag, mamma och pappa brukade sjunga och nynna... (ja finns många) Kunde inte komma på vad den heter, men hittade den imorse, och jag började gråta direkt.. konstigt att en låt kan väcka så mycket olika känslor... eftersom att mamma och pappa alltid lyssnade på musik när jag var liten, så förknippar jag så mycket musik med dom, och deras kärlek till mig... hela min barndom är förknippad med diverse artister och låtar... kan dock inte hitta den på youtube, men det är iallafall Danne stråhed med Wizex - störst av allt är kärleken. Nu när jag lyssnar på den så kan jag höra mamma och pappas röster i mitt huvud som nynnar till den medans dom kramas och pussas... (saknad,saknad,saknad.)

Störst av allt är ändå kärleken
mest av allt vill jag behålla den
Vi kan bygga den på framtiden
där tror jag den håller länge än
Om du saknar mig ikväll igen
då ska du veta att jag längtar hem
Störst av allt är ändå kärleken
mellan dej och mej min hjärtevän

Idag är det 9 månader sen jag sa farväl till pappa på sjukhuset... 9 månader sen jag sist fick krama honom, pussa honom, hålla hans hand... fy fan... fan vad livet suger... du var alltid den som höll mitt huvud ovanför ytan, och när allting var svårt och jag ville ge upp, då fanns du alltid... om jag inte får träffa dig igen så skjuter jag mig själv. Ja det gör jag nog. Ja du får bli arg på mig, det bryr jag mig inte om. Jag vill bara vara hos dig.
Jag är ganska säker på att är döende av saknad...

Well you're just across the street,
Looks a mile to my feet,
I wanna go to you.

Funny how I'm nervous still,
I've always been the easy kill
I guess I always will

Could it be that everything goes round by chance (chance)
Or only one way that it was always meant to be (be)
You kill me you always know the perfect thing to say,
hey hey, hey hey
I know what I should do but I just can't walk away

I can picture your face well
From the bar in my hotel
I wish I'd go to you

I pick up put down the phone
Like your favorite heat miser song goes:
It's just like being alone

Oh God
Please don't tell me this has been in vain (vain)
I need answers for what all the waiting I've done means (means)
You kill me you've got some nerve but can't face your mistakes,
hey hey, hey hey
I know what I should do but I just can't turn away

So go on love
Leave while there's still hope for escape
Gotta take what you can these days
There's so much ahead and so much regret

I know what you wanna say (I know what you wanna say)
I know it but can't help feeling differently
I loved you and I shoulda said it but tell me just what has it ever meant

I can't help it baby this is who I am (am)
I'm sorry but I can't just go turn off how I feel (feel)
You kill me you build me up but just to watch me break hey hey, hey hey
I know what I should do but I just can't walk away.

Känner mig otroligt nostalgisk, och om det finns en enda låt ni borde lyssna på som jag lägger in - så är det denna:

To make a mountain of your life is just a choice
But I never learned enough to listen to the voice that told me

Always love
Hate will get you every time
Always love
Don't wait 'til the finish line

Slow demands come round
Squeeze the air and keep the rest out
It helps to write it down even when you then cross it out

But always love
Hate will get you every time
Always love even when you want to fight

Self-directed lives
I want to know what it'd be like to aim so high above
Any card that you get dealt you

Always love
Hate will get you every time
Always love
Hate will get you

Slutade jobba sex, har handlat hem lite mat och ska nu bara slöa framför datorn och teven... stoffe slutar inte förrän 23:15! :(

Min kropp har blivit helt störd tack vara dom nya tabletterna... har mensvärk och det liksom gör ont i slidan... alltså i benet, heter det venusberg? Ja det gör iallafall ont, det strammar till emellanåt... jag har iallafall slutat blöda, eller ja, det var ju aldrig rött blod, bara rosa brunt blod... ja jag vet, skit äcklig information, haha. Men jag skäms inte för mycket, det får ni bli vana vid. RMC har fortfarande inte hört av sig. :( Är väl typ 4:e veckan nu? Ja det är egentligen inte lång tid, men har man försökt bli gravid i över två år, så är det väldigt lång tid. Sen när man väl blir gravid, då ska man gå och oroa sig för missfall och missed abortion, sen ska bebisen bakas i 9 månader innan den kommer ut och kan bli kramad och pussad på. Så fyra veckor är ju skit mycket. Om man räknar med all annan tid tills bebisen faktiskt kommer. Men en sak i taget...

Nog babblat. :) Puss

Nu kommer bilderna... filmade lite också, men vet inte riktigt hur man lägger in vanliga filmer? Jaja jag provar, funkar det inte så får ni säga till. :) Tagna med nya kameran.

Stoffe och Micke (stoffes kusin) spelar ett äventyrs spel.


Stoffe dansar, hans lillasyster Emelie sitter bredvid och väntar på sin tur.



Nehe gick inte att lägga in film. Hur gör man det då?

Stoffe köpte ett nytt spel till sitt kinect (det han köpte igår), detta spelet är något fight spel... skit tråkigt verkar det vara men. :P Micke och Becca var här väldigt länge igår, vi hade jätte roligt! Tog några bilder på när vi spelade, ska lägga in dom sen. :)

Idag blir det väl bara film eller nåt... är trött och mår lite illa... vi ska till pappas grav idag och lägga blommor också... jag kan inte ens beskriva hur jobbig denna dagen är, och att det ska vara såhär för alltid!  Fy fan. Kunde dom inte ha plockat bort farsdag... ja jag är egoistisk, jag orkar inte med denna dagen...

Stoffe köpte kinect idag, till xbox. Så han, hans lillasyster och lillebror har dansat hela dagen typ... jag köpte en ny digitalkamera, en rosa från sony (carl zeiss cybershot DSC W320 Rosa färg) men har inte hunnit prova den än för den håller på att laddas. Så får vi hoppas att jag kommer bli bättre på att lägga in bilder. Nu ska snart vi fyra (och kanske Micke och Becca också) se film och äta godis. Hoppas ni har en bra helg. :)

Nu kommer snart Stoffe hem, sen ska vi sticka till Rosa. Ha en bra helg alla!

På söndag är det fars-dag.... och du är inte här. Detta året har jag ingen far att fira, att krama om, att köpa present till, att äta kakor med. Det gör så ont och det är så svårt att förstå... Nu har du snart varit borta i 9 månader... 9 månader! Det känns inte bättre. Det känns tomt... apatin avlöser förtvivlan, dom går hand i hand och bytar plats med varann med jämna mellanrum. Ute är det grått och trist och mörkt, och kvar finns bara tomhet. Fan vad jag saknar dig. Jag saknar allt som inte ens går att beskriva i detalj... hur du kammade ditt våta hår med din silverkam, hur du lät när du nös, hur dina händer såg ut... att se dig krama mamma och dra in hennes doft och le åt hur gott hon luktar... Gud vad jag saknar dig. Jag saknar dig så mycket att jag inte vet vad jag ska göra med all saknad. Den överrumplar mig och ibland tar den mig på sängen. Jag kan sitta och se tv sen kommer jag bara på något om dig och så värker det ända in i roten av min själ. På min praktik i förgår så spelades Danne stråhed på skiva, alla låtar du sjungt med i, nynnat till, dansat med mamma till... tårarna höll på att forsa ut när jag satt och matade en gammal tant. Varför måste det vara såhär? VARFÖR MÅSTE DU VARA DÖD!!!!!! Jag var tvungen att låsa in mig på toaletten och försöka plocka ihop bitarna av mitt hjärta.

Ibland sitter jag bara och gråter och säger "jag vill inte, jag vill inte" om och om igen. För jag orkar inte. Jag vill att du ska vara här.  Jag hatar att du är död, jag hatar att du inte kommer tillbaka, jag hatar att det inte finns ett jävla skit jag kan göra åt det!!! Nostalgin biter tag i mig ibland och jag börjar gråta som ett barn. Igår tänkte jag på hur sommaren alltid var i vår trädgård, och hur du sprang omkring mellan huset och garaget, brunbränd med skjorta på dig, med jeans på eftersom att du aldrig någonsin gick i shorts hur varmt det än var ute. Jag tänkte på hur du och mamma alltid satt i trädgården och drack kaffe och bara njöt av livet. VARFÖR MÅSTE DET VARA ÖVER?! Jag saknar hur du alltid sa "hej min lilla tös" så fort jag klev in genom dörren!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag saknar hur du alltid sa "du är pappas lilla flicka, ja mammas också, men mest min". DET GÖR SÅ ONT ATT JAG TROR JAG KOMMER DÖ!!! Min enda önskan i hela världen är att du ska komma tillbaka. Jag kan till och med avstå från att få mitt efterlängtade plus på stickan, bara du kommer tillbaka!!! Jag kan leva utan ett ofött barn, även om den sorgen också knäcker mig, men att leva utan dig är värre. Och jag vet att det är att gradera helvetet, men jag är ju i helvetet. Jag hade gett vad som helst, gjort vad som helst, sagt vad som helst, bara du kom hem igen. För du hör hemma HÄR. Du hör hemma i mitt barndomshem med mamma, i skjorta och slitna jeans, öl mage och solbränd kropp, med svartbrunt tjockt hår!!! Du hör hemma här med ditt skratt och dina urkassa skämt, med din omtanke och kärlek och vänskap!!! Det var inte meningen att du skulle dö. Cancer händer inte oss, det fick inte hända men det hände och nu är det bara meningen att jag ska klara mig utan dig. Bara sådär.
20 år av kärlek, omtanke, vänskap,tröst, tillit, kommunikation och stöd, finns inte i framtiden. Du finns inte mer.

Visst kan jag leka filosof och tro på att du finns med mig andligt, men jag tror ju inte på sånt egentligen. Det vet du om. Du och mamma gjorde. Mamma gör fortfarande. Jag beundrar henne för det. Och det är nog bra för henne att tro att du är med oss. Men jag är för logisk, jag VILL tro på andar och tecken med mera, men du är bara borta. Det gör mest ont. Du är bara borta, på en millisekund så var hela du bara borta. Du ekar kvar och det försvinner aldrig, men du är borta. Nu existerar du bara i mitt minne, i foton, i videofilmer, i min själ. Men du finns inte hos mig mer. Jag kan inte ringa dig längre. Jag kan inte hälsa på, jag kan inte höra dig, jag kan inte se dig. Och det gör så ont att jag nästan dör. Dom flesta tror att jag menar psykiskt när jag säger att jag dör av sorg, och det är till viss del sant, men för det mesta känns det fysiskt. Tänker jag på att vi inte ses igen så får jag ångest, kroppen blir febervarm, jag mår illa, blodet rusar upp till kinderna som färgas röda, en klump i halsen av gråt, en klump i magen av ångest, och det gör ont i bröstet. Så det är inte bara psykiskt, även om det är lika jobbigt... Jag vet inte vad jag svamlar om egentligen... egentligen vill jag bara lägga mig här utanför på gatan och vänta på en bil. Det låter melodramatiskt men det skiter jag i idag. Bloggen är trots allt min spypåse.

Det är så sjukt... alltid förr så sa jag "om min mamma eller pappa dött så hade jag aldrig klarat det".
Om människor då menar "klara sig" = överleva. Så ja, det gör man. Man överlever. Fysiskt. Hjärtat fortsätter konstigt nog att slå, och pulsen att banka fortfarande. Men klara sig? Nej, det gör jag inte. Jag är ett vrak. Jag försöker bita ihop och jag försöker njuta av det som finns kvar. Christoffer, mamma, stoffes familj, vår framtid... men det hjälper inte. För du finns inte. Och allting känns totalt meningslöst nu när du är död.

Död. Vilket jävla äckligt svinigt pissigt ord. Fyfan! Jag trodde inte att jag skulle behöva säga "pappa" och "död" i samma mening förräns jag själv satt på ålderdomshem. Du lovade mig ju det. Ända sen jag var liten och vi pratade om döden så sa jag att du aldrig fick dö, inte mamma heller. Jag sa att du var tvungen att lova mig det, att lova att du skulle leva i minst 200 år. Du sa alltid att du lovade. Vi lovade varann minst 200 år. Tack vare cancern fick jag bara 20, och du fick bara 54 år själv. Var är resterande? Jag vill lösa in dom nu. Cash or credit? Kom bara hem. Jag orkar inte gråta mer, jag orkar inte må såhär en enda sekund till. Jag orkar inte sakna dig längre, jag vill ha dig här!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Du lovade!!!

Älskling jobbar, jag har ont i halsen och sitter bara och lyssnar på musik. När jag vaknade imorse hade jag sjukt ont i armen. När jag kollade så såg jag att jag hade ett stort blåmärke där hon stuckit nålen.
Ringde förresten mamma igår och berättade att det tagit 7 rör blod. Mamma svarar "Det är ingenting, jag och pappa fick lämna 24 stycken i göteborg när vi försökte få dig". WHAT!? Jag hade varit död då ju. :D


Totalt besatt av denna:

Pappa, jag saknar dig mer än ord kan beskriva. Var är du? Mår du bra? Kan du inte komma tillbaka? Det är omöjligt att vara genuint lycklig utan dig, kommer jag nånsin kunna bli det? Nu har 8 månader gått, jag vet inte vart de månaderna försvunnit. Jag är fortfarande i Februari, lika mycket i chock fortfarande. Och sorgen, den brännande, ekande olidliga sorgen, har inte alls blivit bättre, som alla lovade att det skulle.

Jag visste att det inte skulle kännas bättre, innerst inne så visste jag det, men jag ville ju tro att smärtan skulle lätta. För det går inte att leva såhär. Människor runt omkring stör mig så mycket, jag känner en stark bitterhet gentemot hela världen. Och nu ska jag gå igenom det läskigaste jag nånsin gjort, förutom din död. Jag behöver dig nu, nu när IVF snart knackar på, jag behöver höra dina kloka råd, jag behöver dina kramar när allt känns jobbigt och hopplöst. Jag saknar hur du alltid höll om mig när jag grät, och sa "lilla gumman, lilla gumman". Tänk att man kan sakna något så mycket. Ingen vet någonting om saknad förrän de umgåtts med döden, förrän de varit ensam i frätande sorg. Att sakna någon som aldrig kommer tillbaka igen. Den känslan går inte att beskriva, går inte att förstå. Och tur är väl det, jag önskar ingen den smärtan. När jag går på stan och ser på alla människor, så tänker jag alltid "undrar om de känt så" , känt så som jag. Och jag undrar hur de överlevde då, om de någonsin känt som jag. Jag känner mig tvingad att må bättre, människor säger det inte rakt ut, men det syns i deras ansikten när vi pratar.

De förstår inte. Och det gör att jag känner mig än mer ensam. Som om jag var död också. Det känns så ibland, och jag tänker ofta att det hade varit bättre om jag dött istället, för då hade du och mamma haft varandra, och sörjt tillsammans, och Christoffer hade kunnat träffa en ny längre fram när han var redo. Men istället är det såhär, alla är halvdana och ingenting är helt. Och hade jag varit den döde så hade det kanske inte varit så. Du och mamma hade fått bli gamla tillsammans, ni hade sörjt mig, saknat mig, men ni hade haft varann, och syskonen, barnbarnen. Stoffe hade varit hjärtekrossad, men efter en tid hade han kanske kunnat bli förälskad igen. Det är dumt att tänka så, det vet jag att du tycker. Du hade blivit arg om du hört mig säga det.

Varje gång jag gör någonting, kan vara att jag ser en gammal film exempelvis, och jag tänker "sist jag såg denna filmen så levde pappa". Sist jag firade jul, så levde du. Fy fan. Julen... Jag bävar. Jag får en klump i magen och ångesten smyger sig på, när jag tänker på att detta året så kommer vi fira jul utan dig. Utan dig........... Allting jag gör i resten av mitt liv, kommer vara utan dig. Och jag ser ingen glädje i framtiden, om du inte finns i den. En vän sa till mig att när hennes farmor dog, så slutade hon med allt, allt hon tyckte var roligt, slutade hon göra. Och jag kom på att jag inte sett mina favoritfilmer sen du dog, eller läst mina favorit böcker. Jag lyssnar knappt inte på musik längre. För att ingenting känns rätt längre, ingenting är helt. Jag vill tillbaka till tiden då du fanns. Kommer du ihåg att jag då och då när jag var liten, hade mardrömmar om att du och mamma dog? När jag vaknade på morgonen så var jag tvungen att krama och pussa er tusen gånger om, och jag tackade Gud över att det inte var sant. Men nu är det sant.

Och jag väntar hela tiden på att jag ska vakna och få den där "det var bara en dröm, det var bara en hemsk dröm"-känslan, och hjärtat ska sakta ner, och tårarna ska sluta rinna, och jag ska krama och pussa på dig och tacka Gud för att du inte dog. Men det händer aldrig. Det händer aldrig, och förevigt kommer det att kännas såhär. Folk säger att det inte alls kommer kännas såhär för evigt, men du är ju fortfarande död om femtio år, och jag kommer aldrig sakna dig mindre, aldrig älska dig mindre, så hur ska det då kunna sluta kännas såhär? Jag har hört någonstans någongång, vet inte vart, vet inte när, men där någon sagt "och en dag så kunde jag tänka på pappa med glädje, istället för med sorg". Jag känner både glädje och sorg när jag tänker på dig. Det är så ofta som jag pratar om dig till andra, och jag känner hur jag tvingar mig själv till att inte gråta, för att de inte ska känna sig illa till mods. För jag är rädd att om dom känner sig illa till mods så kommer de inte våga låta mig prata om dig mer till dom. Korkat? Ja förmodligen... men så fort jag nämner ordet pappa så får folk en viss blick. Jag har börjat kalla den för "oh shit" - blicken. "Oh shit, kommer hon börja gråta nu? Oh shit, vad ska jag säga? Borde jag krama henne? Jag börjar prata om något annat..." Och så gör de det. Säger jag exempelvis "så sa alltid pappa" eller "det tyckte pappa också om" osv, så kommer oh shit-blicken. Och de bytar samtalsämne. Jag önskar varje gång att de ska krama mig istället. Att de ska krama mig och låta mig gråta. Att de ska hålla om mig och säga att det får göra ont. Men det händer aldrig. Istället skäms jag över att jag fått dom att känna sig illa till mods. Jag tror inte folk förstår att jag har ett starkt behov av att få prata om dig. Att det tröstar mig, även fast jag kanske är ledsen. "In the pain there is healing" låter en sångtext som jag älskar. Och det är sant. När jag gråter, skriker och mår skit, så efteråt så känns det lättare. Du vet den där känslan när man har magsjukan? Man mår illa som fan, och man hoppas att man spyr snart, för då känns det bättre sen, även om det bara är en liten stund. Så kräker man äntligen, och magen lugnar ner sig, och man mår bättre. Sen efter fem minuter så mår man illa igen. Så känns sorgen också. Även om det gör så förbannat ont att gråta, så känns det lättare ett litet tag efteråt. Alla känslor som trycker och bränner, spricker i tusen bitar och man blir rädd, man orkar inte känna smärtan, så man försöker plocka ihop bitarna igen och slänga tillbaka dom i kroppen. För ibland så vill man inte spy. Ibland så vill man må illa för att man inte orkar spy. För det är jobbigt. Så känns det. Och till slut så har man kräkt så mycket att det bara finns magsyra kvar och man är helt slut i kroppen. Sorgen är en magsjuka.

Och ibland vill jag bara spy (gråta), och att människor ska hålla om mig, hålla upp mitt hår, och säga att det är okej att jag spyr. Men det händer aldrig. Istället får de oh shit blicken. Och kvar är jag, ensam, brottandes med mig själv. När jag gråter, och säger att jag saknar dig, så håller Stoffe om mig, och säger "jag vet, jag saknar honom också". Och snoret rinner och hjärtat är sönder och jag är väl så oattraktiv man bara kan bli, och Stoffe, med bara några små ord, får mig att känna mig mindre ensam. Och när mamma gråter, så säger jag samma sak. "Jag vet, jag saknar honom också", i hopp om att hon också ska känna sig lite mindre ensam. Men jag vet inte om det hjälper. Ibland hjälper ingenting. Det kanske är det som gör att människor är så rädda för tårar, för att de känner ett tvång att försöka fixa det som är sönder, ett tvång att försöka hjälpa, och så vet de att det inte går. De vet att de inte kan göra så att du kommer tillbaka, de vet att de inte kan göra det som hänt ogjort. Och det är skrämmande, antar jag. Men jag vet att de inte kan fixa det, jag vill bara att de ska finnas. Som om jag tappat ett glas i golvet och det går i tusen bitar, så vill jag inte att någon ska springa in och försöka limma ihop glaset. Jag vill att de ska hjälpa mig plocka upp splittret. Men det händer aldrig. Istället så låtsas de som om ingenting hänt. Och kvar är jag, ensam. Oförmögen att kunna plocka ihop mig själv. Istället så sitter jag hukad på golvet och kan inte andas. Och jag skriker "glaset är sönder, glaset är sönder!!!!!" För glaset är itu och kan aldrig mer lagas, kan aldrig mer användas. "Pappa är död, pappa är död!!!" Och där fastnar jag. Aldrig mer du och jag. Aldrig mer ska jag få höra ditt skratt, aldrig mer ska jag få hålla om dig. Det är så svårt att förstå. Du var ju här, i tjugo år av mitt liv var du här. Och nu är du borta. Du var här i 20 år, sen på en millisekund av mitt liv så försvann du. Nu kan du aldrig mer bli funnen. Kvar finns bara jag, ensam, brottandes med mig själv. Och trots att de som älskat dig, också mist dig, så känner jag mig ensam. För dom känner inte som jag. Och jag känner inte som dom. Jag har blivit kastad i ett svart hål. Och även om tusen, miljontals ramlat i samma svarta hål, så upplever vi inte det likadant. Dom känner inte som jag, och jag känner inte som dom. Och kvar finns ingenting. Kvar finns bara tystnad, öronbedövande, smärtsam tystnad. Du kan aldrig mer bli hörd. Aldrig mer kommer du sjunga ihop med radion. Aldrig mer kommer du skratta åt dina egna knasiga skämt. Är det såhär det ska vara?

Tusentals mister sin pappa varje dag, och hur överlever de? Hur överlever jag? Överlever man alls? Eller ska man gå likt en zombie i resten av sitt liv, oförståendes att man faktiskt är död, för man rör sig ju fortfarande. Jag är nog död, för jag förstår inte hur jag kan vakna varje morgon när du är död. Varje morgon i resten av mitt liv, så är du död. Död död död. Jag älskar dig så oerhört och jag förstår inte hur Gud kunde tro att jag skulle klara mig utan dig? Finns Gud? För det mesta så tror jag inte det. Jag är ju ganska tråkigt logisk. Men du trodde att det fanns, kanske inte en Gud, men något större än oss alla. Ibland så tror jag det med, för att jag behöver tro att vi ses igen. Jag behöver dig. Men du finns inte mer, och aldrig mer kan du göra någonting. Aldrig mer kommer du vara i garaget och pilla, komma in i köket helt svart av olja, kyssa mamma på munnen och tvätta händerna med diskmedel, svärandes över att skiten aldrig går väck från händerna. Aldrig mer kommer du starta ett projekt hemma, sen låta det stå i glömska, och börja med ett annat. Det är så svårt att förstå. Jag kommer nog aldrig någonsin kunna ta in det. Jag kommer aldrig förstå. Jag vill vakna imorgon, och allt detta ska bara ha varit en dålig dröm. Jag ska krama dig och pussa dig och tacka Gud för att du inte är död. För jag förstår inte. Jag förstår inte hur jag ska överleva nu, när det som inte fick ske, bara skedde. Varje morgon så önskar jag att det bara varit en ond dröm. Jag vill att "det var bara en dröm"- känslan ska slå in, och jag vill se dig. Men det händer aldrig. Och kvar är bara jag.
Ensam.

Igår såg vi "resident evil afterlife" i 3d. Vi var där med Stoffes kusin och hans flickvän. Väldigt roligt.
Filmen var bra, se den. :)


Visst är det skrämmande med ivf, sprutorna också för den delen. Men jag skiter i hur jag blir gravid, bara jag blir gravid liksom. Det räcker inte med vilket helvete vi gått igenom i 2 år och 7 månader, utan nu så ska vi tydligen SKÄMMAS för att vi får barn på annat vis.

Yey.

Har sovit hos mamma ett tag, så har inte haft tid att skriva.

Hade en skit mysig dröm imorse... Drömde att vi hade en ultraljudsmaskin hemma, och stoffe tittade på den, och sa "Du är gravid älskling!"  VA! Skrek jag sen tittade jag på skärmen och där var ett litet foster. Stoffe sa att jag nog var i v12 haha. :) Så träffade jag mamma och berättade att vi äntligen var gravida och hon blev glad och började gråta... haha... Sen vaknade jag. :( Var så besviken när jag vaknade och kom på att det bara varit en dröm, att jag började gråta. Skit jobbigt.

Mina syskonbarn kommer ikväll och ska sova här. Två flickor och en pojke. Felicia ska fylla 11 i december, Matilda är 10 och Emil är 9 (tror jag.) Dom har tjatat länge och det var ett tag sen dom sov hos oss. Och dom har inte sovit i vår nya lägenhet. Ska se barnfilm och äta godis, sen imorgon ska vi ta dom till aquakul i malmö. Blir nog mysigt. Älskar mina syskonbarn, jag har passat dom, bytat blöjor, torkat spyor och fått kiss på mig m.m... haha! När Felicia föddes var jag bara 10 år, så jag har sett dom växa upp. När dom kramar mig och pussar på mig eller sitter i mitt knä, så blir jag så varm i hjärtat av kärlek. :) Naww.

Vi var på ikea igår och köpte ett soffbord, jätte fint är det. Köpte lite doftljus och en massa annat smått. Köpte tre fina lyktor på biltema också! Stoffe skulle köpa en lamdasond till bilen, så hittade jag dom... Man fick tre stycken för 159 :- det är ju billigt. :) Letade efter lyktor när vi var på ikea, men där tog dom 2-300 kr st. Och då hade jag redan sett dom på biltema, så vi fick köra tillbaka och köpa dom. Lite snål får man vara. :D

Det blev ju inget ullared eftersom att vi fick så många oväntade och dyra räkningar. Fick en dyr elräkning från förra lägenheten, el räkning från denna lägenheten, fick köpa lamdasond till bilen, 300 kr till gynekologen, (ska dit den 28). Av någon anledning så hade inte djur försäkringarna dragits förra månaden, så dom drog dubbelt denna. Så blev 600 kr, och ja en massa annat små skit som kostade en massa. Det känns inte speciellt lönt heller att åka så jävla långt för att handla för typ 2000 kr. 2000 kr är mkt pengar, men ska man åka så långt så ska man ha nån tusenlapp till tycker jag. Då sparar jag hellre så man kan handla ordentligt. :) Får bli en annan gång.

Det är ju inte direkt svårt att se när min bergochdalbana kommit här i bloggen. Blir långa pauser emellan inläggen ibland, sorry. Har deppat ganska mkt över det här med pergon, att vi får vänta en hel månad till. :( Och jag ser ju inte direkt fram emot att pusha på gyn att ge mig sprutor, jag är en liten fegis.

Nåja, har jag berättat att vi (peppar peppar ta i trä) ska till gekås (ullared) denna månaden? Om vi inte får några oväntade räkningar så ska vi dit. :)  Ska köpa lite bebissaker till Petra (väninna som är gravid i v27) också, ska bli roligt. :) Älskar att handla småttingsaker! Sen blir det lite kläder, heminredning med mera. Mamma ska antagligen följa med. Kanske lillsyrran också... hon skulle titta på bebissaker hon också. Ja ni undrar kanske efter inlägget där jag fått veta att hon var gravid, hur det känns nu? Ja det känns... okej. Det var en stund av avundsjuka och förtvivlan. Men jag står fast vid att hon verkligen inte är något mamma material. Jag hoppas att hon mognar tills bebisen kommer. Tycker så synd om min mamma, vi vet ju alla att det kommer bli hon som får ta hand om bebisen, och köpa alla saker som behövs. Men jag har bestämt mig för att inte lägga mig i. Mamma är en stor flicka, hon måste kunna stå upp för sig själv, för det hjälper inte att jag gör det.

Älskling jobbar kväll denna veckan, så jag är ensam hemma med djuren. Lufsen är lös i magen, så här var hundbajs i hela köket. :( Inte roligt att vakna till klockan sju på morgonen...