...
Pappa, jag saknar dig mer än ord kan beskriva. Var är du? Mår du bra? Kan du inte komma tillbaka? Det är omöjligt att vara genuint lycklig utan dig, kommer jag nånsin kunna bli det? Nu har 8 månader gått, jag vet inte vart de månaderna försvunnit. Jag är fortfarande i Februari, lika mycket i chock fortfarande. Och sorgen, den brännande, ekande olidliga sorgen, har inte alls blivit bättre, som alla lovade att det skulle.
Jag visste att det inte skulle kännas bättre, innerst inne så visste jag det, men jag ville ju tro att smärtan skulle lätta. För det går inte att leva såhär. Människor runt omkring stör mig så mycket, jag känner en stark bitterhet gentemot hela världen. Och nu ska jag gå igenom det läskigaste jag nånsin gjort, förutom din död. Jag behöver dig nu, nu när IVF snart knackar på, jag behöver höra dina kloka råd, jag behöver dina kramar när allt känns jobbigt och hopplöst. Jag saknar hur du alltid höll om mig när jag grät, och sa "lilla gumman, lilla gumman". Tänk att man kan sakna något så mycket. Ingen vet någonting om saknad förrän de umgåtts med döden, förrän de varit ensam i frätande sorg. Att sakna någon som aldrig kommer tillbaka igen. Den känslan går inte att beskriva, går inte att förstå. Och tur är väl det, jag önskar ingen den smärtan. När jag går på stan och ser på alla människor, så tänker jag alltid "undrar om de känt så" , känt så som jag. Och jag undrar hur de överlevde då, om de någonsin känt som jag. Jag känner mig tvingad att må bättre, människor säger det inte rakt ut, men det syns i deras ansikten när vi pratar.
De förstår inte. Och det gör att jag känner mig än mer ensam. Som om jag var död också. Det känns så ibland, och jag tänker ofta att det hade varit bättre om jag dött istället, för då hade du och mamma haft varandra, och sörjt tillsammans, och Christoffer hade kunnat träffa en ny längre fram när han var redo. Men istället är det såhär, alla är halvdana och ingenting är helt. Och hade jag varit den döde så hade det kanske inte varit så. Du och mamma hade fått bli gamla tillsammans, ni hade sörjt mig, saknat mig, men ni hade haft varann, och syskonen, barnbarnen. Stoffe hade varit hjärtekrossad, men efter en tid hade han kanske kunnat bli förälskad igen. Det är dumt att tänka så, det vet jag att du tycker. Du hade blivit arg om du hört mig säga det.
Varje gång jag gör någonting, kan vara att jag ser en gammal film exempelvis, och jag tänker "sist jag såg denna filmen så levde pappa". Sist jag firade jul, så levde du. Fy fan. Julen... Jag bävar. Jag får en klump i magen och ångesten smyger sig på, när jag tänker på att detta året så kommer vi fira jul utan dig. Utan dig........... Allting jag gör i resten av mitt liv, kommer vara utan dig. Och jag ser ingen glädje i framtiden, om du inte finns i den. En vän sa till mig att när hennes farmor dog, så slutade hon med allt, allt hon tyckte var roligt, slutade hon göra. Och jag kom på att jag inte sett mina favoritfilmer sen du dog, eller läst mina favorit böcker. Jag lyssnar knappt inte på musik längre. För att ingenting känns rätt längre, ingenting är helt. Jag vill tillbaka till tiden då du fanns. Kommer du ihåg att jag då och då när jag var liten, hade mardrömmar om att du och mamma dog? När jag vaknade på morgonen så var jag tvungen att krama och pussa er tusen gånger om, och jag tackade Gud över att det inte var sant. Men nu är det sant.
Och jag väntar hela tiden på att jag ska vakna och få den där "det var bara en dröm, det var bara en hemsk dröm"-känslan, och hjärtat ska sakta ner, och tårarna ska sluta rinna, och jag ska krama och pussa på dig och tacka Gud för att du inte dog. Men det händer aldrig. Det händer aldrig, och förevigt kommer det att kännas såhär. Folk säger att det inte alls kommer kännas såhär för evigt, men du är ju fortfarande död om femtio år, och jag kommer aldrig sakna dig mindre, aldrig älska dig mindre, så hur ska det då kunna sluta kännas såhär? Jag har hört någonstans någongång, vet inte vart, vet inte när, men där någon sagt "och en dag så kunde jag tänka på pappa med glädje, istället för med sorg". Jag känner både glädje och sorg när jag tänker på dig. Det är så ofta som jag pratar om dig till andra, och jag känner hur jag tvingar mig själv till att inte gråta, för att de inte ska känna sig illa till mods. För jag är rädd att om dom känner sig illa till mods så kommer de inte våga låta mig prata om dig mer till dom. Korkat? Ja förmodligen... men så fort jag nämner ordet pappa så får folk en viss blick. Jag har börjat kalla den för "oh shit" - blicken. "Oh shit, kommer hon börja gråta nu? Oh shit, vad ska jag säga? Borde jag krama henne? Jag börjar prata om något annat..." Och så gör de det. Säger jag exempelvis "så sa alltid pappa" eller "det tyckte pappa också om" osv, så kommer oh shit-blicken. Och de bytar samtalsämne. Jag önskar varje gång att de ska krama mig istället. Att de ska krama mig och låta mig gråta. Att de ska hålla om mig och säga att det får göra ont. Men det händer aldrig. Istället skäms jag över att jag fått dom att känna sig illa till mods. Jag tror inte folk förstår att jag har ett starkt behov av att få prata om dig. Att det tröstar mig, även fast jag kanske är ledsen. "In the pain there is healing" låter en sångtext som jag älskar. Och det är sant. När jag gråter, skriker och mår skit, så efteråt så känns det lättare. Du vet den där känslan när man har magsjukan? Man mår illa som fan, och man hoppas att man spyr snart, för då känns det bättre sen, även om det bara är en liten stund. Så kräker man äntligen, och magen lugnar ner sig, och man mår bättre. Sen efter fem minuter så mår man illa igen. Så känns sorgen också. Även om det gör så förbannat ont att gråta, så känns det lättare ett litet tag efteråt. Alla känslor som trycker och bränner, spricker i tusen bitar och man blir rädd, man orkar inte känna smärtan, så man försöker plocka ihop bitarna igen och slänga tillbaka dom i kroppen. För ibland så vill man inte spy. Ibland så vill man må illa för att man inte orkar spy. För det är jobbigt. Så känns det. Och till slut så har man kräkt så mycket att det bara finns magsyra kvar och man är helt slut i kroppen. Sorgen är en magsjuka.
Och ibland vill jag bara spy (gråta), och att människor ska hålla om mig, hålla upp mitt hår, och säga att det är okej att jag spyr. Men det händer aldrig. Istället får de oh shit blicken. Och kvar är jag, ensam, brottandes med mig själv. När jag gråter, och säger att jag saknar dig, så håller Stoffe om mig, och säger "jag vet, jag saknar honom också". Och snoret rinner och hjärtat är sönder och jag är väl så oattraktiv man bara kan bli, och Stoffe, med bara några små ord, får mig att känna mig mindre ensam. Och när mamma gråter, så säger jag samma sak. "Jag vet, jag saknar honom också", i hopp om att hon också ska känna sig lite mindre ensam. Men jag vet inte om det hjälper. Ibland hjälper ingenting. Det kanske är det som gör att människor är så rädda för tårar, för att de känner ett tvång att försöka fixa det som är sönder, ett tvång att försöka hjälpa, och så vet de att det inte går. De vet att de inte kan göra så att du kommer tillbaka, de vet att de inte kan göra det som hänt ogjort. Och det är skrämmande, antar jag. Men jag vet att de inte kan fixa det, jag vill bara att de ska finnas. Som om jag tappat ett glas i golvet och det går i tusen bitar, så vill jag inte att någon ska springa in och försöka limma ihop glaset. Jag vill att de ska hjälpa mig plocka upp splittret. Men det händer aldrig. Istället så låtsas de som om ingenting hänt. Och kvar är jag, ensam. Oförmögen att kunna plocka ihop mig själv. Istället så sitter jag hukad på golvet och kan inte andas. Och jag skriker "glaset är sönder, glaset är sönder!!!!!" För glaset är itu och kan aldrig mer lagas, kan aldrig mer användas. "Pappa är död, pappa är död!!!" Och där fastnar jag. Aldrig mer du och jag. Aldrig mer ska jag få höra ditt skratt, aldrig mer ska jag få hålla om dig. Det är så svårt att förstå. Du var ju här, i tjugo år av mitt liv var du här. Och nu är du borta. Du var här i 20 år, sen på en millisekund av mitt liv så försvann du. Nu kan du aldrig mer bli funnen. Kvar finns bara jag, ensam, brottandes med mig själv. Och trots att de som älskat dig, också mist dig, så känner jag mig ensam. För dom känner inte som jag. Och jag känner inte som dom. Jag har blivit kastad i ett svart hål. Och även om tusen, miljontals ramlat i samma svarta hål, så upplever vi inte det likadant. Dom känner inte som jag, och jag känner inte som dom. Och kvar finns ingenting. Kvar finns bara tystnad, öronbedövande, smärtsam tystnad. Du kan aldrig mer bli hörd. Aldrig mer kommer du sjunga ihop med radion. Aldrig mer kommer du skratta åt dina egna knasiga skämt. Är det såhär det ska vara?
Tusentals mister sin pappa varje dag, och hur överlever de? Hur överlever jag? Överlever man alls? Eller ska man gå likt en zombie i resten av sitt liv, oförståendes att man faktiskt är död, för man rör sig ju fortfarande. Jag är nog död, för jag förstår inte hur jag kan vakna varje morgon när du är död. Varje morgon i resten av mitt liv, så är du död. Död död död. Jag älskar dig så oerhört och jag förstår inte hur Gud kunde tro att jag skulle klara mig utan dig? Finns Gud? För det mesta så tror jag inte det. Jag är ju ganska tråkigt logisk. Men du trodde att det fanns, kanske inte en Gud, men något större än oss alla. Ibland så tror jag det med, för att jag behöver tro att vi ses igen. Jag behöver dig. Men du finns inte mer, och aldrig mer kan du göra någonting. Aldrig mer kommer du vara i garaget och pilla, komma in i köket helt svart av olja, kyssa mamma på munnen och tvätta händerna med diskmedel, svärandes över att skiten aldrig går väck från händerna. Aldrig mer kommer du starta ett projekt hemma, sen låta det stå i glömska, och börja med ett annat. Det är så svårt att förstå. Jag kommer nog aldrig någonsin kunna ta in det. Jag kommer aldrig förstå. Jag vill vakna imorgon, och allt detta ska bara ha varit en dålig dröm. Jag ska krama dig och pussa dig och tacka Gud för att du inte är död. För jag förstår inte. Jag förstår inte hur jag ska överleva nu, när det som inte fick ske, bara skedde. Varje morgon så önskar jag att det bara varit en ond dröm. Jag vill att "det var bara en dröm"- känslan ska slå in, och jag vill se dig. Men det händer aldrig. Och kvar är bara jag.
Ensam.
Jag visste att det inte skulle kännas bättre, innerst inne så visste jag det, men jag ville ju tro att smärtan skulle lätta. För det går inte att leva såhär. Människor runt omkring stör mig så mycket, jag känner en stark bitterhet gentemot hela världen. Och nu ska jag gå igenom det läskigaste jag nånsin gjort, förutom din död. Jag behöver dig nu, nu när IVF snart knackar på, jag behöver höra dina kloka råd, jag behöver dina kramar när allt känns jobbigt och hopplöst. Jag saknar hur du alltid höll om mig när jag grät, och sa "lilla gumman, lilla gumman". Tänk att man kan sakna något så mycket. Ingen vet någonting om saknad förrän de umgåtts med döden, förrän de varit ensam i frätande sorg. Att sakna någon som aldrig kommer tillbaka igen. Den känslan går inte att beskriva, går inte att förstå. Och tur är väl det, jag önskar ingen den smärtan. När jag går på stan och ser på alla människor, så tänker jag alltid "undrar om de känt så" , känt så som jag. Och jag undrar hur de överlevde då, om de någonsin känt som jag. Jag känner mig tvingad att må bättre, människor säger det inte rakt ut, men det syns i deras ansikten när vi pratar.
De förstår inte. Och det gör att jag känner mig än mer ensam. Som om jag var död också. Det känns så ibland, och jag tänker ofta att det hade varit bättre om jag dött istället, för då hade du och mamma haft varandra, och sörjt tillsammans, och Christoffer hade kunnat träffa en ny längre fram när han var redo. Men istället är det såhär, alla är halvdana och ingenting är helt. Och hade jag varit den döde så hade det kanske inte varit så. Du och mamma hade fått bli gamla tillsammans, ni hade sörjt mig, saknat mig, men ni hade haft varann, och syskonen, barnbarnen. Stoffe hade varit hjärtekrossad, men efter en tid hade han kanske kunnat bli förälskad igen. Det är dumt att tänka så, det vet jag att du tycker. Du hade blivit arg om du hört mig säga det.
Varje gång jag gör någonting, kan vara att jag ser en gammal film exempelvis, och jag tänker "sist jag såg denna filmen så levde pappa". Sist jag firade jul, så levde du. Fy fan. Julen... Jag bävar. Jag får en klump i magen och ångesten smyger sig på, när jag tänker på att detta året så kommer vi fira jul utan dig. Utan dig........... Allting jag gör i resten av mitt liv, kommer vara utan dig. Och jag ser ingen glädje i framtiden, om du inte finns i den. En vän sa till mig att när hennes farmor dog, så slutade hon med allt, allt hon tyckte var roligt, slutade hon göra. Och jag kom på att jag inte sett mina favoritfilmer sen du dog, eller läst mina favorit böcker. Jag lyssnar knappt inte på musik längre. För att ingenting känns rätt längre, ingenting är helt. Jag vill tillbaka till tiden då du fanns. Kommer du ihåg att jag då och då när jag var liten, hade mardrömmar om att du och mamma dog? När jag vaknade på morgonen så var jag tvungen att krama och pussa er tusen gånger om, och jag tackade Gud över att det inte var sant. Men nu är det sant.
Och jag väntar hela tiden på att jag ska vakna och få den där "det var bara en dröm, det var bara en hemsk dröm"-känslan, och hjärtat ska sakta ner, och tårarna ska sluta rinna, och jag ska krama och pussa på dig och tacka Gud för att du inte dog. Men det händer aldrig. Det händer aldrig, och förevigt kommer det att kännas såhär. Folk säger att det inte alls kommer kännas såhär för evigt, men du är ju fortfarande död om femtio år, och jag kommer aldrig sakna dig mindre, aldrig älska dig mindre, så hur ska det då kunna sluta kännas såhär? Jag har hört någonstans någongång, vet inte vart, vet inte när, men där någon sagt "och en dag så kunde jag tänka på pappa med glädje, istället för med sorg". Jag känner både glädje och sorg när jag tänker på dig. Det är så ofta som jag pratar om dig till andra, och jag känner hur jag tvingar mig själv till att inte gråta, för att de inte ska känna sig illa till mods. För jag är rädd att om dom känner sig illa till mods så kommer de inte våga låta mig prata om dig mer till dom. Korkat? Ja förmodligen... men så fort jag nämner ordet pappa så får folk en viss blick. Jag har börjat kalla den för "oh shit" - blicken. "Oh shit, kommer hon börja gråta nu? Oh shit, vad ska jag säga? Borde jag krama henne? Jag börjar prata om något annat..." Och så gör de det. Säger jag exempelvis "så sa alltid pappa" eller "det tyckte pappa också om" osv, så kommer oh shit-blicken. Och de bytar samtalsämne. Jag önskar varje gång att de ska krama mig istället. Att de ska krama mig och låta mig gråta. Att de ska hålla om mig och säga att det får göra ont. Men det händer aldrig. Istället skäms jag över att jag fått dom att känna sig illa till mods. Jag tror inte folk förstår att jag har ett starkt behov av att få prata om dig. Att det tröstar mig, även fast jag kanske är ledsen. "In the pain there is healing" låter en sångtext som jag älskar. Och det är sant. När jag gråter, skriker och mår skit, så efteråt så känns det lättare. Du vet den där känslan när man har magsjukan? Man mår illa som fan, och man hoppas att man spyr snart, för då känns det bättre sen, även om det bara är en liten stund. Så kräker man äntligen, och magen lugnar ner sig, och man mår bättre. Sen efter fem minuter så mår man illa igen. Så känns sorgen också. Även om det gör så förbannat ont att gråta, så känns det lättare ett litet tag efteråt. Alla känslor som trycker och bränner, spricker i tusen bitar och man blir rädd, man orkar inte känna smärtan, så man försöker plocka ihop bitarna igen och slänga tillbaka dom i kroppen. För ibland så vill man inte spy. Ibland så vill man må illa för att man inte orkar spy. För det är jobbigt. Så känns det. Och till slut så har man kräkt så mycket att det bara finns magsyra kvar och man är helt slut i kroppen. Sorgen är en magsjuka.
Och ibland vill jag bara spy (gråta), och att människor ska hålla om mig, hålla upp mitt hår, och säga att det är okej att jag spyr. Men det händer aldrig. Istället får de oh shit blicken. Och kvar är jag, ensam, brottandes med mig själv. När jag gråter, och säger att jag saknar dig, så håller Stoffe om mig, och säger "jag vet, jag saknar honom också". Och snoret rinner och hjärtat är sönder och jag är väl så oattraktiv man bara kan bli, och Stoffe, med bara några små ord, får mig att känna mig mindre ensam. Och när mamma gråter, så säger jag samma sak. "Jag vet, jag saknar honom också", i hopp om att hon också ska känna sig lite mindre ensam. Men jag vet inte om det hjälper. Ibland hjälper ingenting. Det kanske är det som gör att människor är så rädda för tårar, för att de känner ett tvång att försöka fixa det som är sönder, ett tvång att försöka hjälpa, och så vet de att det inte går. De vet att de inte kan göra så att du kommer tillbaka, de vet att de inte kan göra det som hänt ogjort. Och det är skrämmande, antar jag. Men jag vet att de inte kan fixa det, jag vill bara att de ska finnas. Som om jag tappat ett glas i golvet och det går i tusen bitar, så vill jag inte att någon ska springa in och försöka limma ihop glaset. Jag vill att de ska hjälpa mig plocka upp splittret. Men det händer aldrig. Istället så låtsas de som om ingenting hänt. Och kvar är jag, ensam. Oförmögen att kunna plocka ihop mig själv. Istället så sitter jag hukad på golvet och kan inte andas. Och jag skriker "glaset är sönder, glaset är sönder!!!!!" För glaset är itu och kan aldrig mer lagas, kan aldrig mer användas. "Pappa är död, pappa är död!!!" Och där fastnar jag. Aldrig mer du och jag. Aldrig mer ska jag få höra ditt skratt, aldrig mer ska jag få hålla om dig. Det är så svårt att förstå. Du var ju här, i tjugo år av mitt liv var du här. Och nu är du borta. Du var här i 20 år, sen på en millisekund av mitt liv så försvann du. Nu kan du aldrig mer bli funnen. Kvar finns bara jag, ensam, brottandes med mig själv. Och trots att de som älskat dig, också mist dig, så känner jag mig ensam. För dom känner inte som jag. Och jag känner inte som dom. Jag har blivit kastad i ett svart hål. Och även om tusen, miljontals ramlat i samma svarta hål, så upplever vi inte det likadant. Dom känner inte som jag, och jag känner inte som dom. Och kvar finns ingenting. Kvar finns bara tystnad, öronbedövande, smärtsam tystnad. Du kan aldrig mer bli hörd. Aldrig mer kommer du sjunga ihop med radion. Aldrig mer kommer du skratta åt dina egna knasiga skämt. Är det såhär det ska vara?
Tusentals mister sin pappa varje dag, och hur överlever de? Hur överlever jag? Överlever man alls? Eller ska man gå likt en zombie i resten av sitt liv, oförståendes att man faktiskt är död, för man rör sig ju fortfarande. Jag är nog död, för jag förstår inte hur jag kan vakna varje morgon när du är död. Varje morgon i resten av mitt liv, så är du död. Död död död. Jag älskar dig så oerhört och jag förstår inte hur Gud kunde tro att jag skulle klara mig utan dig? Finns Gud? För det mesta så tror jag inte det. Jag är ju ganska tråkigt logisk. Men du trodde att det fanns, kanske inte en Gud, men något större än oss alla. Ibland så tror jag det med, för att jag behöver tro att vi ses igen. Jag behöver dig. Men du finns inte mer, och aldrig mer kan du göra någonting. Aldrig mer kommer du vara i garaget och pilla, komma in i köket helt svart av olja, kyssa mamma på munnen och tvätta händerna med diskmedel, svärandes över att skiten aldrig går väck från händerna. Aldrig mer kommer du starta ett projekt hemma, sen låta det stå i glömska, och börja med ett annat. Det är så svårt att förstå. Jag kommer nog aldrig någonsin kunna ta in det. Jag kommer aldrig förstå. Jag vill vakna imorgon, och allt detta ska bara ha varit en dålig dröm. Jag ska krama dig och pussa dig och tacka Gud för att du inte är död. För jag förstår inte. Jag förstår inte hur jag ska överleva nu, när det som inte fick ske, bara skedde. Varje morgon så önskar jag att det bara varit en ond dröm. Jag vill att "det var bara en dröm"- känslan ska slå in, och jag vill se dig. Men det händer aldrig. Och kvar är bara jag.
Ensam.
Kommentarer
Trackback
