In Your Face

Inte skrivit på länge, men har typ inte suttit vid datorn alls på ett tag. (Svarar dig här Emelie istället).
Något svar från sjukhuset har vi inte fått än. Tyvärr. :( Kommer nog dröja, det är ju ändå vården vi talar om...

Känt mig oinspirerad, ointresserad och trött på allt. Dragit mig undan från folk för jag känner att jag inte orkar just nu. Orkar inte med något alls. Orkar inte låtsas vara glad, orkar inte prata om bagateller och trivialiteter. Ni kan nog gissa varför jag känt/känner såhär. För att jag saknar pappa något så sinnessjukt. Det är så frustrerande att ingen förstår heller, jag känner mig så ensam i detta pågrund av det. Det är ju ingens fel, jag önskar ingen att förlora sin pappa, eller någon annan dom älskar för den delen. Jag önskar bara att jag kände mig mindre ensam i min sorg. Att någon ska säga "fan, så känner jag med." Ähh går inte att förklara... kan väl beskriva det som att alla runt mig talar ett språk, och jag ett annat, och ingen fattar ett skit vad jag säger...

På torsdag har det liksom gått 10 månader sen pappa dog. Men jag är inte här, jag är kvar där, i den tiden då han levde, ja till och med den tiden han var sjuk. Jag hatar, verkligen hatar att tänka på pappas sista dagar, det gör så ont. Men han levde åtminstonde. Jag kunde pussa på honom, krama honom, hålla hans hand, skratta med honom, gråta med honom... Jag känner liksom hur livet släpar mig med sig och jag vet inte var jag är. Som om jag hamnat i ett främmande land och jag vet liksom inte vad jag ska göra nu. Som om jag springer runt till människor på gatorna som inte förstår vad jag säger, och desperat försöker få vägledning hem igen. Men ingen kan berätta vart jag ska. Ingen kan berätta var jag är. För ingen förstår.