In Your Face

Jag kommer snart flippa ut. Jag känner det. Mitt huvud kommer snart att sprängas i tusen miljontals små bitar. Jag går omkring och väntar på att det ska ske. Och jag förundras varje gång jag tittar på klockan och inser att det inte skett än. Hur ska jag klara en hel livstid såhär? Pappa kom tillbaka. Jag orkar inte det här. Det är för mycket... Jag sprängs... Jag tänker hela tiden på saker du brukade säga. Saker du gjorde. Anekdoter, tusentals minnen som du berättat. Jag tänker på ditt skratt. Din röst, hur du uttalade ord. Jag tänker på ditt leende. På dina kramar och pussar. På din famn, trösten och tryggheten du alltid gav. Jag saknar dig så mycket att det känns som att jag ska dö. Jag kommer dö av sorg. Jag har sagt det till nära och kära, men de tror mig inte. De tror att jag överdriver. Är melodramatisk. Men jag kommer dö av sorg. Jag går med ett konstant tryck över bröstet, och ett starkt illamående. Huvudvärk och obegriplig trötthet. Ska det verkligen vara såhär? Det räcker inte med den psykiska smärtan, utan kroppen ska hänga med också? Jag känner mig mörbultad. Som om en lastbil har kört över mig. Och folk bara fortsätter gå omkring mig. Dom vet att jag blivit överkörd men dom orkar inte bry sig. Det är läskigt att prata om döden, pappa. Jag inser att andra känner så. Att det är därför de undviker mig när de ser mig ute. Inte ens ett artigt nickande får jag. Vissa har inte sagt ett ord till mig om att du dött. Dom har bara låtsats som om ingenting har hänt. Stannat och pratat om samma gamla obetydliga saker. Inte ens ett "jag beklagar sorgen", får jag. Då är det illa. Så jag tvingar fram ett leende till de som vågar sig fram till mig, och pratar strunt. Du är död och jag är sönder och vi pratar om hur varmt det är ute och när folk får semester.
Det är så sjukt. Så banalt. Obegripligt.

Fast där var en människa pappa, som bara gick rätt fram till mig och kramade mig. Hon sa ingenting. Hon bara kramade. Det var så skönt. Jag grät. Vi sa ingenting alls. Det var den bästa trösten jag kunnat få. Inga dumma fraser som "det blir bättre med tiden". Bara en kram. Hon mötte mig i min sorg och sa utan ord, att det var okej. Okej att vara ledsen. Okej att vara arg. Att vara sönder. Resten av dagen så kändes stenen på bröstet, lättare. Den var inte borta, den kan tyvärr ingen ta bort. Men för en liten stund, den lilla stunden hon sörjde tillsammans med mig, fick jag styrka. Kraft till en ny dag av sorg dagen efter.

Tänk att det är juli månad pappa... Det är ju inte verkligt...
Min födelsedag närmar sig. Mina första födelsedag utan dig på 20 år.
Jag är kvar i Februari. Folk inser inte det, tyvärr. De tycker att det gått en tid nu, och att det borde vara bättre. Det är det inte. Det var bäst i början. Då fattade man ingenting. Man var förstörd, men man fattade inte. Man planerade begravning och sista viloplats, men man trodde hela tiden att du bara var ett telefonsamtal borta. Det är nu det är värst. Nu inser man sakta att du är borta. Att du inte kommer tillbaka. Att man aldrig någonsin mer kommer ses igen. På elva dagar i februari månad, förändrades hela mitt liv.
Och jag känner mig så ensam. Du är inte här och kan säga sånt du alltid sa. Du är inte här för att trösta. Aldrig aldrig mer...

Jag befinner mig i ett töcken. I en bubbla. Jag kan sitta bland mina vänner pappa, och höra dem diskutera något trivialt. Och jag är bunden av mina egna tankar. Som om jag ser mig själv utifrån. Jag tänker på dig, och jag försvinner in i mig själv. Och till slut inser någon det, och puttar till mig. Jag svarar bara "visst". Det är ett bra ord... Man bara håller med. Man behöver inte tillföra något mer i ett samtal, än ett "visst".

Ska det verkligen vara såhär? Ska jag känna såhär för evigt? Jag skiter i allt, och jag skiter i att jag skiter i allt. Jag vill bara vara hos dig. Om så bara för en sekund. Jag hade gett upp alla pengar i världen, alla framtids möjligheter jag kan få, om jag kunde få en sista sekund med dig. Bara ett enda leende. Ett enda skratt. Fan, du kan till och med få skälla på mig. Jag saknar att bråka med dig. Att skoja. Att andas tillsammans med dig. Vissa dagar kan jag inte ens gråta. Jag går med ett sten ansikte och vägrar tänka på dig. Det är för hårt. Det gör för ont. Fast att jag inget hellre vill, än att släppa ut det, så kan jag inte om det finns andra i närheten. Jag stod på willy's för ett tag sen, och skulle handla bröd. Jag ser en påse med kanelbullar och jag börjar böla. Det gick inte att hejda. Jag grät och jag grät och jag höll för min mun. Jag var så rädd att jag skulle skrika rätt ut av smärta, om jag inte höll för munnen. Folk trodde nog att jag var sinnessjuk. Står inne på willy's och gråter över några jävla kanelbullar. Men du älskade ju det. Kanelbullar var det godaste du visste. Jag fick tillslut tillbaka kontrollen över mig själv. Sen bara jag fortsatte att handla. Som om ingenting hade hänt. Jag låste in sorgen så långt jag bara kunde, och gömde nyckeln.  Tårarna brände bakom ögonlocken men jag koncentrerade mig på tidningsrubrikerna i kassan.

Därför vet jag att jag kommer att dö av sorg, pappa.
För ju längre tid det går, ju mer djup blir smärtan. Jag går längre och längre in i mig själv, tillslut kommer jag inte hitta ut igen. Jag kan inte leva utan dig. Det är inte som jag överdriver, det är inte som jag är melodramatisk. Det är bara så det är.