16 februari 2010

Kom överens med min psykolog för ett tag sen att jag skulle skriva ner pappas sjukdomsförlopp, och allt runt omkring. Det skulle vara läkande, sa han. Har inte orkat innan men ska försöka nu...

I början på februari 2010 började min älskade pappa att bli gul i hyn. Han gick till sin vanliga doktor som tog prover. Ett tag senare ringde de och sa att proverna såg väldigt dåliga ut,och att han skulle åka med remiss akut till MAS. (Malmö.) De trodde att det var gulsot, och medicin sattes in. Ingen förändring skedde, och pappa blev bara sämre. Till slut blev det en skiktröntgen. Pappa hade inte gulsot. Han hade cancer. En tumör på levern som han antagligen haft i 5-6 år sa läkaren. Vi hoppades att det skulle gå att stråla. Efter tre dagar fick vi veta att cancern hade spridit sig till bukspottskörteln, så strålning var inget alternativ. Min mamma grät konstant. Hon var så förtvivlad, medans vi syskon (5 st) var i chock. Jag vägrade tro det. Pappa var och ÄR mitt allt. Min bästa vän. Han och mamma var alltid mina allierade. Vi kunde skrika och bråka i timmar, men ringde jag och sa "snälla hämta mig!" så kom dom alltid, de kom, utan att ens fråga varför.
Pappa tog alltid hand om mig. Och nu var han sjuk...

Mamma och pappa hade varit tsm sedan de var 15 år. Det är mycket kärlek. Så mycket kärlek. Dom betedde sig fortfarande som nykära och de spenderade nästan aldrig en natt ifrån varann. De var själsfränder. Två pusselbitar, vad skulle de vara utan varandra? Ingenting. Det visste vi alla. Pappa försökte trösta alla andra. Han gick till en advokat och fixade papper och försäkringar. Allt för att underlätta för mamma. Han var så orolig för mamma. När hon grät sa han "gumman, ta dig samman nu och ät, jag dör inte inatt". Ibland blev han arg på henne för att hon var ledsen, för han kände sig så hjälplös. Jag påtog mig sysslorna i hemmet då jag och min lillasyster är de enda av syskonskaran som inte hade barn. Men det var så himla jobbigt att vara där. Allting kändes så overkligt och jag ville hem till mig själv och låtsas som om allt bara varit en mardröm.

Jag och mamma åkte och handlade en dag, och pappa hade lagt sig för att sova på soffan. När vi kom hem låg han och grät. Jag och mamma rusade dit och vi la oss på knä bredvid honom, och grät alla tre. Höll om varandra och pussades och kramades,och bara grät. Det var det första tecknet på att pappa var rädd. Det var då den första tanken kom smygandes "tänk om detta inte slutar bra?"

Han blev sjukare, och lades in på MAS. Mamma ringde en morgon (fyra dagar innan han dog) och sa att vi var tvungna att skynda oss till Malmö, för läkaren hade sagt att pappa antagligen bara hade en timme kvar. Vi bor i Trelleborg, så resan in tar ungefär en halvtimme, om det inte är rusningstrafik. Tyvärr så fick vi samtalet precis vid fyra, när många slutar jobba. Vi satt i bilkö i 45 minuter. Panikslagna. "Tänk så hinner vi inte!" Vi kom äntligen fram till sjukhuset och rusade upp till intensiven. Syrran var så förvirrad att vi lyckades bli påkörda av en annan bil på vägen in, men vi skadades inte. Vi ville bara till pappa.

Och där låg han. Min älskade fina pappa. Han jag kramat och pussat, skrattat och gråtit med, i 20 år.
Det såg inte ut som pappa. Han var gul och blek om vartannat. Hade stora påsar under ögonen, och där var slangar överallt. De hade stuckit honom med nålar över båda hans armar så många gånger att han såg misshandlad ut. Jag bröt ihop. Sprang fram till sängen och la mig bredvid honom och tårarna rusade ursinnigt ner för kinderna. Hysteriskt, panikslaget. "Såja gumman, jag älskar dig så himla mycket". Jag försökte svälja klumpen jag hade i halsen, men det funkade inte. Det gjorde ont, men jag lyckades kraxa fram "det är inte rättvist" sa jag, om och om igen. "Livet är inte rättvist älskling, men det visste vi redan, såja gumman".
Jag sa "jag älskar dig" tusen gånger om. Han kysste min panna och vi låg så länge. Mamma satt i en stol bredvid sängen och grät lika mkt som jag. Min äldste bror höll om henne och hon höll pappas hand.

Till och med Stoffe grät, och han gråter mycket sällan. Men han kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag la mig bredvid pappa i sjukhussängen och grät som ett litet barn...

Vi turades alla om att sitta hos pappa. Jag är den enda i familjen som inte röker, så jag gick nästan aldrig därifrån. Jag sov där i fyra nätter. Pappa blev allt sämre hela tiden, vi hörde honom svära och spotta på toaletten för att han inte klarade av att resa sig upp själv. Knackade vi på dörren och erbjöd hjälp blev han arg. Vi tog inte åt oss, pappa hade alltid varit självständig människa. Han sa alltid "den dag jag inte kan gå på toa själv längre så ska jag dö".

Han sov väldigt mycket. Han hade så ont och hade väldigt mkt ångest. Han snurrade flera varv i sängen, vaknade flera gånger och reste sig upp i sängen, och bara satt och stirrade i intet, Ibland slumrade han till när han satt så, men när vi försökte lägga honom ner så blev han arg och sa till oss att han skulle någonting, men kom inte ihåg vad... Det var så sinnessjukt jobbiggt att se honom lida så... Den tredje dagen sov han mest hela tiden. Han åt inte. Han fick så mkt morfin han ville av sköterskorna. Då förstod vi att dom gett upp... Vi hade, sjukt nog, fortfarande hoppet kvar. Han skulle inte dö, han kunde inte dö. Inte pappa. Jag väntade hela tiden på att ett mirakel skulle ske, att han bara helt plötsligt skulle resa sig upp i sängen och säga "nej nu åker vi hem!", och bara vara frisk. Jag var helt besatt av den tanken...

Jag frågade varenda sköterska som kom till vårt rum, eller som gick förbi, "kommer pappa att dö?"
Jag visste svaret. Innerst inne. Men jag accepterade det inte. De bara såg medlidsamt på mig och sa att de inte visste. Men det gjorde de. Vi alla visste.

En kväll satt jag ensam bredvid pappas säng. Pappa vaknade till av sitt eget snarkande och log när han såg mig. Han såg så trött ut, så trött. Han hade det där "det löser sig gumman" -leendet som han alltid hade när jag var ledsen. Det där tappra, modiga, envisa leendet. Jag kände tårarna rinna igen och tog hans hand. Han log igen och slöt ögonen och somnade om. Jag bet mig själv hårt i läppen för att inte skrika rätt ut av sorg.

Sista dagen av pappas liv, undvek sjukhuspersonalen oss som pesten. Mamma hade tjatat hela veckan på pappa att vi skulle få hjälpa honom att duscha, men pappa sa nej. Sålänge han sa nej så hade jag hoppet kvar...
Men denna dagen var annorlunda. Han hade sagt ja. Dom duschade honom och han la sig sedan i sängen igen. Då visste jag. Han hade gett upp. Jag blev arg, så förbannat arg. Hur fan kunde han tro att han fick lämna mig!? Det var ingen rationell tanke, det visste jag. Pappa ville inget hellre än att leva. Att få vara med oss. Med mamma. På eftermiddagen satt vi bara runt hans säng och grät. Höll hans händer. Kysste hans panna, baddade den. Pappa hade sagt redan från början att han ville hem till Trelleborg. Hem till sin familj, sina hundar, sitt hus. Vi bad hans läkare att skicka en remiss till Trelleborg, så han fick komma till sin hemstad åtminstonde. Vid denna tiden hade pappa slutat prata helt. Han bara sov. Andningen blev tyngre och tyngre.

När vi kom fram till Trelleborg, så låg pappa på palliativa. Jag minns att jag vid en tidpunkt sa till mamma "men han kanske blir bättre nu". Mamma kramade min hand, grät och sa "gumman, vi är på palliativa. Här ligger man för att dö." Jag kunde inte andas. Det kändes som att jag var utanför min egen kropp. Jag kunde inte ta in allt som hänt. Jag försökte förstå, försökte tvinga mig själv. Det gick inte. Jag mådde illa. Vi satt vid hans säng och bara väntade. Väntade på att han skulle dö. Det var så sjukt. Att sitta och bara kunna se på, hjälplös, när den man älskar håller på att dö...

Han tog sina sista andetag runt fem på morgonen. Vi blev utskickade att äta frukost. Hur fan skulle man kunna det? De skulle göra honom "i ordning" som de sa.
Så vi skulle kunna ta farväl. Farväl... hur gör man det?

Efter en timme fick vi komma in. Jag gick in sist. Dom hade sminkat honom och tänt ljus. Han hade på sig sin gröna AXE parfym han fått i julklapp. Jag satte mig ner och var så chockad. Jag fattade ingenting. Jag tog pappas hand. Den var så kall. Han såg så skör ut. Pappa var en man som alltid var otroligt solbrun, med vackert tjockt svartbrunt hår, i Elvis Presley svall. Han hade alltid en rejäl kulmage. Det mysigaste som fanns att hålla om när vi kramades. Människan i sängen var så olik pappa. Han var blek, med tunnare hår, och 30 kg lättare. Med blåmärken överallt från alla nålstick...

Jag bröt ihop än en gång och grät så jag tappade andan. Jag reste mig till slut upp och sa "var inte orolig pappa, jag kommer ta hand om mamma. Du har varit världens bästa pappa, jag glömmer dig aldrig för du är det bästa i mitt liv. Jag kommer alltid vara din lilla flicka. Jag älskar dig." Jag kysste hans händer, hans kinder, panna. Jag vill inte gå. Det kändes så fel att lämna honom där. Han skulle ju åka med oss hem...
Jag stannade till en stund när jag skulle gå ut och stirrade på hans bröstkorg. "Snälla, bara res dig upp. Snälla." Jag tänkte det, om och om igen. Som ett mantra. Som om det skulle gå i uppfyllelse om jag sa det tillräckligt många gånger...

Allt var så konstigt sedan. Vi alla var i en bubbla av chock. Vi åkte hem till min mamma och grät och var i ett töcken. Allt detta hände på elva dagar. Elva dagar från beskedet om cancern,till hans död. Nu har det gått över ett år sen... Men det är nu det gör mest ont. Man fattade ju ingenting först. Man var ledsen, helt utom sig, men man FATTADE inte. Det var som om man drömde.

Verkligheten smög ju sig sedan på. Det kom i vågor av smärta. Slog mig som pisksnärtar på hela kroppen. "Det är sant. Pappa är faktiskt borta. Detta är min verklighet nu." Den tanken skär i mig som rakblad med salt på.

Aldrig mer kommer vi ses. Adrig mer kommer jag få höra hans skratt, se hans leende. Höra hans dåliga skämt. Höra honom nynna och sjunga med till radion  i köket... aldrig mer kommer vi skrika och skälla på varann. Aldrig mer kommer vi kramas eller pussas. Jag kommer aldrig någonsin mer få ett svar tillbaka när jag ropar "pappa". Och värst av allt, mamma kommer för alltid vara halv. En söndrig variant av den hon var när pappa levde. Att se hennes smärta är värre än min egen. Jag vill ta den och lägga på mig själv, så hon slipper, men det går ju inte.

Detta blev väldigt långt, det trodde jag inte. Antar att jag behövde skriva av mig. Det är så tabu att prata om sorg, människor blir skräckslagna och vill byta samtalsämne... Man får sörja i ensamhet... Och vänta på att det ska bli bättre. För det har ju alla tjatat om. Så vi väntar.

Jag saknar dig så mycket pappa. Du fanns alltid där för mig när jag behövde dig, och du dömde mig aldrig. Du såg vem jag verkligen var och du älskade mig ändå. Du älskade mig pågrund av allt jag är, istället för trots allt jag är. Jag glömmer dig aldrig. Du finns i mina tankar varje sekund. Det finns inget jag inte skule göra eller ge för att få se dig igen. Vi möts i mina drömmar, jag är tacksam för det.
Jag älskar dig. Vi sa det tusen gånger varje dag i tjugo år, men jag kunde ha sagt det miljontals gånger till. Jag älskar dig. Jag längtar efter dig, och jag saknar allt du var, allt du gjorde, allt du sa. Du finns för mig. Du kanske inte finns kroppsligt, men jag har dig hos mig. Jag släpper dig aldrig.

"Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly"


Jag älskar dig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0