Livet...

Livet blir inte riktigt som man tänkt sig...
För fem år sen träffades jag och Stoffe och det var vi från dess. För fyra år sen stod vi framför familj och vänner och lovade att vi alltid skulle vara tillsammans...

Nu är det över. Varför? Ja, inget särskilt hände. Ingen drama, inga svek. Bara två människor som sakta insåg att dom inte känner varann längre. Och vi försökte hitta tillbaka till varann igen, men det var som att famla i djup dimma. Det tråkigaste nu är att människor ska dra hela förhållandet i smutsen med sina hemska rykten och sjuka lögner. Antar att det kommer automatiskt i en liten stad.
När pappa dog insåg jag vem jag var, och vem jag ville vara.
Den personen var inte den S föll förr för 5 år sen.
S är inte den personen jag föll för, för fem år sen.
Så vi fastnade. Vad gör vi nu? Ska vi verkligen kompromissa
om de vi verkligen är, bara för att kunna stanna tillsammans, olyckliga?
Vi försökte i över ett år, det gick bara inte längre.
Vi sa ofta "jag saknar oss" till varann.
Vi hittade aldrig dit igen.

Jag finns ändå. Jag lämnar honom inte ensam.
Han har alltid en vän i mig. Och jag ångrar ingenting. Om jag kunde gå tillbaka fem år i tiden så hade jag inte ändrat på något. För stoffe har hjälpt till att forma den jag är. Våra minnen kommer jag bära med mig förevigt.
Det gör ont när folk säger "men ni som var så lyckliga, som älskade varann så mycket!"
Dom förstår inte att jag bara förändrar min framtid, inte mitt förflutna.
Det som varit har varit och jag känner att jag vill ge denna relationen en respektfull begravning.
För all kärlek vi nånsin känt. För all vänskap, för alla tårar och alla skratt.
För att vi lovade varann att aldrig såra den andra med vilje.


Minns du när vi satt hemma hos dig och du friade?
Du sa att det enda som betydde något var att vi hade varann.
Nu kan vi inte ens vara i samma rum tillsammans.
Vad hände?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0