7 Augusti 2011
Jag står i ett stort hav av människor, nästan som mitt i en marknad eller liknande, när det är sådär trångt och man knappt kommer förbi. Plötsligt ser jag ett ansikte jag känner igen. Ett leende mer ljus än solen. Brun som en pepperkaka. Han vinkar. "Pappa?" säger jag högt för mig själv, och börjar tränga mig förbi allt folk. Det tar tid men när jag närmar mig går allt liksom i slow motion. Pappa fortsätter le. Jag blir frustrerad och börjar springa genom folkmassan. Knuffar de stackars människorna åt sidan, jag bryr mig inte, jag måste fram. Några människor går förbi pappa och när jag hunnit fram är han borta. Jag börjar gråta och skriker "hur ska jag klara mig utan dig!!!?" Och i precis den sekunden jag sagt det, så börjar jag se folkmassans alla ansikten. Det är folk jag älskar. Människor jag bryr mig om, som bryr sig om mig. Jag känner någon krama mig, men ser ingen hålla om mig. Det luktar pappas parfym. Jag ler genom tårarna. Och så vaknar jag. Jag gråter och saknar och vill somna om, vill tillbaka dit, till pappa. Det är en återkommande dröm. Både jobbig och tröstande på samma gång.
Jag vet faktiskt inte hur det ska kunna bli bra igen. Jag läser böcker om sorg, jag har gått i sorg terapi, jag går på anti depressiv medicin. Jag har gått till pappas grav och pratat, jag har gråtit och försökt att uppskatta det som finns kvar.
Jag har gjort allt vad folk sagt åt mig att göra. Men inget hjälper. Och jag vill inte vara tråkig eller obehaglig att umgås med så jag försöker låtsas som om inget är annorlunda. Jag går med en kniv genom hjärtat, en tornado i min själ och jag försöker låtsas som att allt är som det alltid har varit.
Jag saknar energi. Sorgen tömmer mig på allt jag har, jag är så trött hela tiden. Spelar ingen roll hur länge eller lite jag sover, på vilka tider, vad jag äter, vad jag gör, jag är ändå så trött, så trött. Som om någon bankat lågan ur mig. Som om jag blivit misshandlad av ett stort gäng och är döende, och folk säger åt mig att ta mig i kragen och resa mig. Men hur? Hur går man vidare? Tiden läker ingenting, medicin läker ingenting, böcker och sömn och mat och skit hjälper inte. Så hur går man vidare?
"Du måste börja gå vidare" så säger folk. Som om dom kastat mig i en sjö, och så kan jag inte simma och jag håller på att drunkna, och så står de vid land och skriker "du måste simma." Men om man inte kan simma då? Hur gör man något när man inte vet hur? Hur går man vidare, om man inte vet hur?
Hur plockar man ihop bitarna av sig själv, och hur lagas det? Hur blir man hel igen?
Hur?
Jag vet faktiskt inte hur det ska kunna bli bra igen. Jag läser böcker om sorg, jag har gått i sorg terapi, jag går på anti depressiv medicin. Jag har gått till pappas grav och pratat, jag har gråtit och försökt att uppskatta det som finns kvar.
Jag har gjort allt vad folk sagt åt mig att göra. Men inget hjälper. Och jag vill inte vara tråkig eller obehaglig att umgås med så jag försöker låtsas som om inget är annorlunda. Jag går med en kniv genom hjärtat, en tornado i min själ och jag försöker låtsas som att allt är som det alltid har varit.
Jag saknar energi. Sorgen tömmer mig på allt jag har, jag är så trött hela tiden. Spelar ingen roll hur länge eller lite jag sover, på vilka tider, vad jag äter, vad jag gör, jag är ändå så trött, så trött. Som om någon bankat lågan ur mig. Som om jag blivit misshandlad av ett stort gäng och är döende, och folk säger åt mig att ta mig i kragen och resa mig. Men hur? Hur går man vidare? Tiden läker ingenting, medicin läker ingenting, böcker och sömn och mat och skit hjälper inte. Så hur går man vidare?
"Du måste börja gå vidare" så säger folk. Som om dom kastat mig i en sjö, och så kan jag inte simma och jag håller på att drunkna, och så står de vid land och skriker "du måste simma." Men om man inte kan simma då? Hur gör man något när man inte vet hur? Hur går man vidare, om man inte vet hur?
Hur plockar man ihop bitarna av sig själv, och hur lagas det? Hur blir man hel igen?
Hur?
Kommentarer
Trackback
