In Your Face

Ibland tror jag att om jag verkligen koncentrerar mig på t.ex telefonen, så kommer du att ringa. När jag är hos mamma så tror jag att om jag koncentrerar mig på dörren så kommer du till slut komma in, komma hem. Att säga att jag saknar dig räcker liksom inte. Hela mitt jag skriker efter dig. Om man kunde dö av sorg så hade jag varit död tusen gånger om. Det är så sjukt, fortfarande. Och jag vet att folk väntar på att det ska gå över. Men dom vet inte hur det känns. Dom har inte en aning. Jag tror inte att jag kan bli lycklig igen, utan dig. Allting i mitt liv mörkläggs av att du är död. Jag försöker att inte låta det bli så, men det går inte. Det var ju inte meningen att du skulle vara borta. Om Gud finns så är han ett sadistiskt litet kräk som älskar att se människor plågas. Om han inte finns så är livet  bara ett enda stort ekorrhjul av tur och otur, och så dog du bara för att "shit happens". Inget av de två alternativen är acceptabla för mig. Det kan ju inte vara meningen att man ska älska någon så djupt och starkt hela livet för att han sen bara ska ryckas ifrån en! Eller?! Så kan det bara inte vara, så varför blev det då såhär? Är du ett sadistiskt kräk Gud? Eller är livet bara ett enda stort jävla ekorrhjul? Pappa skulle ju vara här!!! Nu finns bara ett stort hål av sorg som färgar allt annat i mitt liv grått.  Fan jag vill inte vara med längre. Stanna jorden nu så kliver jag av. Jag har inte köpt någon jävla biljett till din miserabla karusell kallat livet, jag bad inte om att få vara med.
Jag vill kliva av!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!