Livet är så skört...
Jag borde väl ha insett att det skulle vara såhär, för alltid. Jag försöker förtvivlat att hitta ut men hamnar bara på samma ställe. Jag är så trött på att tugga samma tuggummi, om och om igen. Smaken försvann förlängesen och jag har ont i käken. Jag vill bara hitta ut. Ut från mig själv, ut ifrån allt. På andra sidan finns allt jag längtar efter, men jag når aldrig fram. Jag ser det, jag kan lukta det, men jag når aldrig fram. När finner man sig själv? Jag vet inte vad jag vill. Ena sekunden är jag bombsäker och peppad, i nästa sekund är allt osäkert och hopplöst. Jag orkar inte riktigt göra någonting åt det. Jag sov så dåligt inatt, jag tror aldrig att jag riktigt somnade. Jag var hela tiden på gränsen till vaken, och vaknade gjorde jag, flera gånger om. Nu är jag så trött så trött, trött på allt. Jag vill jobba, jag vill ha barn, jag vill ha pappa tillbaka, jag vill att mamma ska vara lycklig igen, jag vill att Stoffe ska få allting han förtjänar. Jag orkar inte med människor längre. Jag ska till arbetsförmedlingen i över morgon, och jag känner mig redan ansträngd. Jag orkar inte. Jag känner mig riktigt nere, och jag vill inte vara med. Jag vill ta en paus från mitt liv. När jag kommer tillbaka så kan väl allting ha löst sig mirakulöst?
Kommentarer
Trackback
