gråter en skvätt...

På söndag är det fars-dag.... och du är inte här. Detta året har jag ingen far att fira, att krama om, att köpa present till, att äta kakor med. Det gör så ont och det är så svårt att förstå... Nu har du snart varit borta i 9 månader... 9 månader! Det känns inte bättre. Det känns tomt... apatin avlöser förtvivlan, dom går hand i hand och bytar plats med varann med jämna mellanrum. Ute är det grått och trist och mörkt, och kvar finns bara tomhet. Fan vad jag saknar dig. Jag saknar allt som inte ens går att beskriva i detalj... hur du kammade ditt våta hår med din silverkam, hur du lät när du nös, hur dina händer såg ut... att se dig krama mamma och dra in hennes doft och le åt hur gott hon luktar... Gud vad jag saknar dig. Jag saknar dig så mycket att jag inte vet vad jag ska göra med all saknad. Den överrumplar mig och ibland tar den mig på sängen. Jag kan sitta och se tv sen kommer jag bara på något om dig och så värker det ända in i roten av min själ. På min praktik i förgår så spelades Danne stråhed på skiva, alla låtar du sjungt med i, nynnat till, dansat med mamma till... tårarna höll på att forsa ut när jag satt och matade en gammal tant. Varför måste det vara såhär? VARFÖR MÅSTE DU VARA DÖD!!!!!! Jag var tvungen att låsa in mig på toaletten och försöka plocka ihop bitarna av mitt hjärta.

Ibland sitter jag bara och gråter och säger "jag vill inte, jag vill inte" om och om igen. För jag orkar inte. Jag vill att du ska vara här.  Jag hatar att du är död, jag hatar att du inte kommer tillbaka, jag hatar att det inte finns ett jävla skit jag kan göra åt det!!! Nostalgin biter tag i mig ibland och jag börjar gråta som ett barn. Igår tänkte jag på hur sommaren alltid var i vår trädgård, och hur du sprang omkring mellan huset och garaget, brunbränd med skjorta på dig, med jeans på eftersom att du aldrig någonsin gick i shorts hur varmt det än var ute. Jag tänkte på hur du och mamma alltid satt i trädgården och drack kaffe och bara njöt av livet. VARFÖR MÅSTE DET VARA ÖVER?! Jag saknar hur du alltid sa "hej min lilla tös" så fort jag klev in genom dörren!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag saknar hur du alltid sa "du är pappas lilla flicka, ja mammas också, men mest min". DET GÖR SÅ ONT ATT JAG TROR JAG KOMMER DÖ!!! Min enda önskan i hela världen är att du ska komma tillbaka. Jag kan till och med avstå från att få mitt efterlängtade plus på stickan, bara du kommer tillbaka!!! Jag kan leva utan ett ofött barn, även om den sorgen också knäcker mig, men att leva utan dig är värre. Och jag vet att det är att gradera helvetet, men jag är ju i helvetet. Jag hade gett vad som helst, gjort vad som helst, sagt vad som helst, bara du kom hem igen. För du hör hemma HÄR. Du hör hemma i mitt barndomshem med mamma, i skjorta och slitna jeans, öl mage och solbränd kropp, med svartbrunt tjockt hår!!! Du hör hemma här med ditt skratt och dina urkassa skämt, med din omtanke och kärlek och vänskap!!! Det var inte meningen att du skulle dö. Cancer händer inte oss, det fick inte hända men det hände och nu är det bara meningen att jag ska klara mig utan dig. Bara sådär.
20 år av kärlek, omtanke, vänskap,tröst, tillit, kommunikation och stöd, finns inte i framtiden. Du finns inte mer.

Visst kan jag leka filosof och tro på att du finns med mig andligt, men jag tror ju inte på sånt egentligen. Det vet du om. Du och mamma gjorde. Mamma gör fortfarande. Jag beundrar henne för det. Och det är nog bra för henne att tro att du är med oss. Men jag är för logisk, jag VILL tro på andar och tecken med mera, men du är bara borta. Det gör mest ont. Du är bara borta, på en millisekund så var hela du bara borta. Du ekar kvar och det försvinner aldrig, men du är borta. Nu existerar du bara i mitt minne, i foton, i videofilmer, i min själ. Men du finns inte hos mig mer. Jag kan inte ringa dig längre. Jag kan inte hälsa på, jag kan inte höra dig, jag kan inte se dig. Och det gör så ont att jag nästan dör. Dom flesta tror att jag menar psykiskt när jag säger att jag dör av sorg, och det är till viss del sant, men för det mesta känns det fysiskt. Tänker jag på att vi inte ses igen så får jag ångest, kroppen blir febervarm, jag mår illa, blodet rusar upp till kinderna som färgas röda, en klump i halsen av gråt, en klump i magen av ångest, och det gör ont i bröstet. Så det är inte bara psykiskt, även om det är lika jobbigt... Jag vet inte vad jag svamlar om egentligen... egentligen vill jag bara lägga mig här utanför på gatan och vänta på en bil. Det låter melodramatiskt men det skiter jag i idag. Bloggen är trots allt min spypåse.

Det är så sjukt... alltid förr så sa jag "om min mamma eller pappa dött så hade jag aldrig klarat det".
Om människor då menar "klara sig" = överleva. Så ja, det gör man. Man överlever. Fysiskt. Hjärtat fortsätter konstigt nog att slå, och pulsen att banka fortfarande. Men klara sig? Nej, det gör jag inte. Jag är ett vrak. Jag försöker bita ihop och jag försöker njuta av det som finns kvar. Christoffer, mamma, stoffes familj, vår framtid... men det hjälper inte. För du finns inte. Och allting känns totalt meningslöst nu när du är död.

Död. Vilket jävla äckligt svinigt pissigt ord. Fyfan! Jag trodde inte att jag skulle behöva säga "pappa" och "död" i samma mening förräns jag själv satt på ålderdomshem. Du lovade mig ju det. Ända sen jag var liten och vi pratade om döden så sa jag att du aldrig fick dö, inte mamma heller. Jag sa att du var tvungen att lova mig det, att lova att du skulle leva i minst 200 år. Du sa alltid att du lovade. Vi lovade varann minst 200 år. Tack vare cancern fick jag bara 20, och du fick bara 54 år själv. Var är resterande? Jag vill lösa in dom nu. Cash or credit? Kom bara hem. Jag orkar inte gråta mer, jag orkar inte må såhär en enda sekund till. Jag orkar inte sakna dig längre, jag vill ha dig här!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Du lovade!!!




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0