Låt mig vara ifred.
ohhr!!!! Jag hade skrivit ett skit långt inlägg, men det försvann. Jag skrev det igen, det försvann. Fast att jag kopierat det, och sparat det, så finns det inte kvar. Jag är så jävla sugen på att kasta ut datorn genom fönstret!!!!!!!
Jag börjar om, IGEN!!! Jag har inte skrivit på ett tag, jag vet. Jag får skärpa mig.
Missy är på tjocken, för tredje gången. Jag vill inte ha fler kattungar!!! Nu tänker ni "varför sterilisrerar ni henne inte bara", men jo tack, det skulle vi. Men vi fick rådet av en KORKAD veterinär att försöka få henne att gå upp i vikt först. Vi skulle istället skaffa p-piller till henne. Dessa har hon alltså gått på sen i vintras. Hon var också inlåst under den värsta parningstiden. Ändå blev hon på tjocken. Fattar ni ironin i det här!? Vi har försökt få barn i över två år. Mediciner efter mediciner. Gynekologer efter gynekologer. Fertilitetsutredning och kö till ivf. Blodprov och spermaprov. En hel jävla cirkus. Och min katt, som var/är inlåst och gick på p-piller, är på tjocken. Ska man skratta eller gråta?
Det enda jag ser fram emot nu, är flytten i Augusti. Men det är lång tid kvar... :(
Saknaden efter pappa blir värre för var dag. Konstigt egentligen, eftersom att alla envisas med att säga till mig att det blir bättre med tiden... Jag går konstant med gråten i halsen och förtränger sanningen. För något alternativ finns inte. Enligt samhället och ens omgivning, så får man inte vara ledsen mer efter att blommorna vissnat efter begravningen. Hela ens liv har krossats i tusen bitar, men man förväntas vara precis som vanligt igen. Därför har jag förträngt det istället. Jag vill inte känna, jag vill inte tänka. Men jag ger upp det nu. Låt mig drunkna i min sorg. Det finns ingen glädje mer, livet är en enda stor besvikelse. Men så får man inte säga. Men det är så det är. Så jag låtsas att pappa är på semester. Han kommer hem när som helst. Livet kan väcka mig när pappa kommer hem igen. Jag somnar in i min dvala av sorg. Låt mig vara ifred.
Jag börjar om, IGEN!!! Jag har inte skrivit på ett tag, jag vet. Jag får skärpa mig.
Missy är på tjocken, för tredje gången. Jag vill inte ha fler kattungar!!! Nu tänker ni "varför sterilisrerar ni henne inte bara", men jo tack, det skulle vi. Men vi fick rådet av en KORKAD veterinär att försöka få henne att gå upp i vikt först. Vi skulle istället skaffa p-piller till henne. Dessa har hon alltså gått på sen i vintras. Hon var också inlåst under den värsta parningstiden. Ändå blev hon på tjocken. Fattar ni ironin i det här!? Vi har försökt få barn i över två år. Mediciner efter mediciner. Gynekologer efter gynekologer. Fertilitetsutredning och kö till ivf. Blodprov och spermaprov. En hel jävla cirkus. Och min katt, som var/är inlåst och gick på p-piller, är på tjocken. Ska man skratta eller gråta?
Det enda jag ser fram emot nu, är flytten i Augusti. Men det är lång tid kvar... :(
Saknaden efter pappa blir värre för var dag. Konstigt egentligen, eftersom att alla envisas med att säga till mig att det blir bättre med tiden... Jag går konstant med gråten i halsen och förtränger sanningen. För något alternativ finns inte. Enligt samhället och ens omgivning, så får man inte vara ledsen mer efter att blommorna vissnat efter begravningen. Hela ens liv har krossats i tusen bitar, men man förväntas vara precis som vanligt igen. Därför har jag förträngt det istället. Jag vill inte känna, jag vill inte tänka. Men jag ger upp det nu. Låt mig drunkna i min sorg. Det finns ingen glädje mer, livet är en enda stor besvikelse. Men så får man inte säga. Men det är så det är. Så jag låtsas att pappa är på semester. Han kommer hem när som helst. Livet kan väcka mig när pappa kommer hem igen. Jag somnar in i min dvala av sorg. Låt mig vara ifred.
Kommentarer
Trackback
