Jag minns
Christoffer är på jobb, såhär sitter man ensam till kvart över elva-halv tolv ikväll. Orkar inte göra något, orkar inte ringa någon heller. Försöker läsa lite, men kan inte koncentrera mig riktigt.
Jag gick ut i hallen innan och tittade på minnesbordet av pappa, och känner hur magen vrider ihop sig. Känner ångest och panik. Det får inte vara sant, det är inte sant, jo det är fan sant! Mår illa, och gråter. Varje dag kommer samma tankar och samma känslor. Varje ny dag är en stor påminnelse om din frånvaro.
När jag är hemma hos mamma är det ännu värre. Jag letar efter dig överallt i huset, men du kan inte bli funnen. Inte längre. Aldrig mer. På tapeterna syns dina oljiga fingeravtryck och ditt hemmagjorda fixande. Dina koppar du brukade dricka kaffe ur. Jag kan inte ens förmå mig att lägga mig i din del av soffan när jag och mamma ser tv. Det känns som att du ligger där och ser tv, somnar till lite då och då, men vägrar gå upp och lägga dig.
Jag ser det framför mig, och det känns verkligen som att du ligger där, samtidigt fylls jag av ångest över sanningen. Hör låtar på radion som du alltid sjöng med på, och jag ler för mig själv fast att tårarna hela tiden är nära att ta över leendet. Hur ska livet fortsätta nu pappa? Hur ska jag orka igenom varje dag med saknad och ilskan över att det blev såhär? Hur ska jag kunna le med hela hjärtat igen? Jag vill inte tänka på framtiden, men jag vill inte fastna här i det svarta. Jag vill inte göra dig besviken genom att inte se framåt, men det känns omöjligt nu. Allting känns omöjligt nu. Jag känner en så stark längtan efter dig att det är svårt att hålla sig samman inför andra. Jag sväljer gråten i halsen, det bränner som eld i strupen. Ungefär som halsbränna, ja nästan precis så känns det. Och du vet ju hur jag är, jag låser hellre in mig på toaletten och gråter ifred, än inför andra. Jag inser det kanske inte är det mest läkande, men jag orkar inte. Att gråta inför andra, det liksom... Det bekräftar ännu mer att detta är min verklighet nu. Och jag får svårt för att andas då.
Jag älskar dig så fruktansvärt mycket, varför fick inte jag behålla dig? Varför fick inte vi alla behålla dig?
Tankarna "Om dom bara sett det tidigare, om dom bara hade tagit den andra röntgen, om dom bara tagit dig på allvar, om jag bara hade tvingat dig..." Det hjälper inte att tänka så, men jag gör det. Jag är förbannad på allt och alla, jag hatar världen för du finns inte i den något mer. Hur fan ska man kunna leva med det?
Jag gick ut i hallen innan och tittade på minnesbordet av pappa, och känner hur magen vrider ihop sig. Känner ångest och panik. Det får inte vara sant, det är inte sant, jo det är fan sant! Mår illa, och gråter. Varje dag kommer samma tankar och samma känslor. Varje ny dag är en stor påminnelse om din frånvaro.
När jag är hemma hos mamma är det ännu värre. Jag letar efter dig överallt i huset, men du kan inte bli funnen. Inte längre. Aldrig mer. På tapeterna syns dina oljiga fingeravtryck och ditt hemmagjorda fixande. Dina koppar du brukade dricka kaffe ur. Jag kan inte ens förmå mig att lägga mig i din del av soffan när jag och mamma ser tv. Det känns som att du ligger där och ser tv, somnar till lite då och då, men vägrar gå upp och lägga dig.
Jag ser det framför mig, och det känns verkligen som att du ligger där, samtidigt fylls jag av ångest över sanningen. Hör låtar på radion som du alltid sjöng med på, och jag ler för mig själv fast att tårarna hela tiden är nära att ta över leendet. Hur ska livet fortsätta nu pappa? Hur ska jag orka igenom varje dag med saknad och ilskan över att det blev såhär? Hur ska jag kunna le med hela hjärtat igen? Jag vill inte tänka på framtiden, men jag vill inte fastna här i det svarta. Jag vill inte göra dig besviken genom att inte se framåt, men det känns omöjligt nu. Allting känns omöjligt nu. Jag känner en så stark längtan efter dig att det är svårt att hålla sig samman inför andra. Jag sväljer gråten i halsen, det bränner som eld i strupen. Ungefär som halsbränna, ja nästan precis så känns det. Och du vet ju hur jag är, jag låser hellre in mig på toaletten och gråter ifred, än inför andra. Jag inser det kanske inte är det mest läkande, men jag orkar inte. Att gråta inför andra, det liksom... Det bekräftar ännu mer att detta är min verklighet nu. Och jag får svårt för att andas då.
Jag älskar dig så fruktansvärt mycket, varför fick inte jag behålla dig? Varför fick inte vi alla behålla dig?
Tankarna "Om dom bara sett det tidigare, om dom bara hade tagit den andra röntgen, om dom bara tagit dig på allvar, om jag bara hade tvingat dig..." Det hjälper inte att tänka så, men jag gör det. Jag är förbannad på allt och alla, jag hatar världen för du finns inte i den något mer. Hur fan ska man kunna leva med det?
Kommentarer
Trackback
