In Your Face

Sitter och tänker på tiden på sjukhuset med pappa. Hur svag han var där i slutet, det förändrade mig för alltid. Hjälplösheten jag kände, av att hela tiden gå med den bistra sanningen att man inte kunde göra någonting alls för att förhindra det som höll på att ske framför en. Jag minns speciellt dygnet innan han dog, sista tiden då han inte ens orkade prata mer. Jag satt på en stol bredvid honom, syskonen och mamma var där nere för rökpaus. Jag hör pappa rossla till och han vaknar. Han ser mig sitta bredvid honom, han ler. Jag tar hans hand i min och jag minns att tårarna brände bakom ögonlocken. Men jag ville inte gråta, inte mer. Jag ville bara att han mirakulöst skulle sätta sig upp i den förbannade sjukhussängen och säga "nu går vi hem". På något konstigt sätt så hade jag fortfarande det hoppet kvar. Att han skulle bli bättre. Om han bara andades ett litet tag till, så skulle dom kunna rädda honom. Jag minns att jag tjatade om det ett bra tag när läkaren sa att det bara handlade om timmar. Att jag hela tiden tjatade och nästan skrek "ska vi bara sitta här och vänta tills han dör!!!?" Det förändrade mig för alltid.

Det är olidligt.