Hmpf
Jag har inte skrivit för jag har varit på ett skit humör i flera dagar, om jag ska vara ärlig. Helgen var dock bra. Såg bio, shoppade, hade kalas. Kalaset var dock jobbigt som fan. Pappa fattades något enormt, och det kändes hela tiden väldigt tungt. Ville egentligen bara att alla skulle åka hem så jag kunde låsa in mig på badrummet och gråta ifred. Men jag grät innan gästerna kom, och jag grät när de gick. Jag och Stoffe lämnade blommor på pappas grav, ett par timmar innan kalaset. Fy fan vad jobbigt det var. Stenen hade kommit tillbaka från graveringen (heter det så...?) och det var så satans äckligt jobbigt att se pappas namn på den. Jag grät och jag grät och Stoffe tröstade. Som vanligt. Jag tänker på pappa hela tiden. Fast att jag inte vill, fast att jag inte orkar. Men jag orkar inte sluta tänka på honom heller, och jag vill inte sluta. Det är konstigt... Jag vill inte tänka på att han är död, för det är mer än jag klarar av. Jag vill inte sluta tänka på honom för jag älskar honom så jävla mycket.... fan såhär skulle det ju inte bli.
Pappa, du skulle ju se mig få barn, lära mig ta körkort, komma vidare med jobb och annat. Jag skulle få ta hand om dig och mamma när ni blev två gamla fisar och vi skulle vara tillsammans allihop. Du skulle vara här. Du skulle trösta mig när jag var ledsen och förbannad och säga sånt du alltid sa. Du skulle skälla på mig när jag betedde mig illa och du skulle bli gammal med mamma. Vi skulle skratta och kramas och pussas i många fler år till. Nu blir det inte så... Hur hanterar man det? Hur hanterar jag det faktum att vi aldrig kommer ses igen? Hur ska jag kunna acceptera det? Hur ska jag kunna gå vidare utan dig? Allt känns så meningslöst nu när du är borta. Det finns liksom ingen genuin glädje längre... jag får skuldkänslor för det. Att jag inte kan vara glad, på riktigt. Att du ska bli besviken på mig och tycka att jag slösar min tid på jorden på att sörja dig. För du finns ju kvar. På något vis... Men jag kan inte hjälpa det. Jag försöker vara glad. Jag försöker verkligen. Det går bara inte. Jag tvingar fram ett leende, och jag känner mig så monoton och apatisk. Jag orkar inte mer. Jag vill bara att du ska komma tillbaka. Kom hem. Jag orkar inte gråta mer, orkar inte skrika mer, orkar inte må såhär jävla värdelöst!!! Var är du!!!?
Du skulle ju vara här.
Pappa, du skulle ju se mig få barn, lära mig ta körkort, komma vidare med jobb och annat. Jag skulle få ta hand om dig och mamma när ni blev två gamla fisar och vi skulle vara tillsammans allihop. Du skulle vara här. Du skulle trösta mig när jag var ledsen och förbannad och säga sånt du alltid sa. Du skulle skälla på mig när jag betedde mig illa och du skulle bli gammal med mamma. Vi skulle skratta och kramas och pussas i många fler år till. Nu blir det inte så... Hur hanterar man det? Hur hanterar jag det faktum att vi aldrig kommer ses igen? Hur ska jag kunna acceptera det? Hur ska jag kunna gå vidare utan dig? Allt känns så meningslöst nu när du är borta. Det finns liksom ingen genuin glädje längre... jag får skuldkänslor för det. Att jag inte kan vara glad, på riktigt. Att du ska bli besviken på mig och tycka att jag slösar min tid på jorden på att sörja dig. För du finns ju kvar. På något vis... Men jag kan inte hjälpa det. Jag försöker vara glad. Jag försöker verkligen. Det går bara inte. Jag tvingar fram ett leende, och jag känner mig så monoton och apatisk. Jag orkar inte mer. Jag vill bara att du ska komma tillbaka. Kom hem. Jag orkar inte gråta mer, orkar inte skrika mer, orkar inte må såhär jävla värdelöst!!! Var är du!!!?
Du skulle ju vara här.
Kommentarer
Trackback
